Det kändes lyxigt, som att skita i vardagsrummet.

av Serpens Albus

Jag befinner mig i Helsingfors för att delta i en kurs. Det är September 2010. Jag älskar att resa på egen hand eftersom det ger mig möjlighet att leva ut mitt självupptagna jag till fullo. Jag kan gå till tågstationen och ställa mig på perrongen för att vänta på tåget hem redan 25 minuter innan tåget skall avgå. Skulle jag kunna gå till något café och sätta mig ner? Ja. Är det nödvändigt att stå ute i blåsten? Sannerligen inte, jag skulle även kunna stå inne i stationen. Jag står på perrongen bara för att jag kan, bara för att jag är ensam och ingen finns där för att säga åt mig att gå in eller åtminstone sätta mig ner på bänken bredvid mig. Jag vill inte sitta. Min trenchcoat ser mycket bättre ut då jag står.

Hotellrummet jag har spenderat de två senaste nätterna var litet men ändå väldigt funktionellt. Jag leker med tanken på hur man skulle kunna göra sin egen lägenhet till ett hotellrum. Naturligtvis blir det svårt att få nya, rena handdukar varje dag men allt det där andra som gjorde rummet så bra borde väl gå att ordna. Själva tv-bordet hade ett inbyggt kylskåp, strykbräda och hyllor. Tv:n var placerad perfekt så att ifall man satt på wc kunde man ha dörren öppen och se på Amerikansk fotboll. Det kändes lyxigt, som att skita i vardagsrummet.

På lunchpausen första dagen sitter jag i en fåtölj i baren och ögnar igenom ett exemplar av Financial Times. ”Is everything okay sir?” hör jag en röst bredvid mig fråga. ”Yes, I’m fine thank you”, svarar jag artigt. Mitt uttal är medvetet amerikanskt, delvis för att jag känner mig mer bekväm med det och delvis för att jag vill ge sken av att jag inte är finländare. Varför vet jag inte. Jag gillar väl tanken på att ingen egentligen vet vem jag är eller vad jag gör där. På kvällen besöker jag Stockmanns varuhus. Utanför sitter en tiggare och skramlar med en mugg. Jag går förbi och låtsas inte se honom. Jag går in och spenderar den följande timmen med att se på skor för 400€.

Fortes fortuna adiuvat