Jag använder ju för böveln tandtråd på ett nästan religiöst sätt

av Serpens Albus

Det är söndag och jag är på väg hem för att hälsa på mina föräldrar. Radion har fastnat på en kanal med en gudstjänst och eftersom jag inte känner för att börja söka efter en annan kanal skruvar jag helt enkelt ner ljudet. Förutom ljudet från motorn omfamnar tystnaden mig som en varm filt. Jag är 31 år. Då jag var barn ansåg jag att alla över 30 var fullvuxna. Trettio var väl egentligen tillräckligt gammalt för att snart börja pensionera sig, redan vid 25 var man nog vuxen.

Jag känner mig inte egentligen vuxen. Jag betalar mina räkningar i tid, pensionssparar, jobbar heltid (förutom idag då jag är sjukskriven), har körkort och är väl egentligen allmänt ansvarstagande. Jag använder ju för böveln tandtråd på ett nästan religiöst sätt för att förhindra uppkomsten av tandsten. Det tar nästan en halvtimme för mig att borsta tänderna varje kväll. Det är inte något jag gjorde vid 25 års ålder. Det måste väl betyda något? Ändå känner jag mig inte direkt ”vuxen”.

Man tror att då man fyller 30 skall någon magisk dörr till vuxenland öppnas. Det gör det inte. Jag fick inga större insikter om livet eller kände mig det minsta mer mogen dagen då jag fyllde 30. Däremot har jag långsamt börjat komma till insikt om vem jag är och vad jag vill. Det är inte någon plötslig explosion av kunskap utan istället ett evigt gnatande, ungefär som att tvinga i sig en skål vispgrynsgröt, fast kanske inte fullt lika äckligt; kunskapen, insikten om mig själv och vem jag är har kommit långsamt, gradvis. Jag känner mig inte direkt vuxen men jag känner mig själv.

Fortes fortuna adiuvat