Du det här bajset är inte alls bra, du måste nog försöka lite bättre nästa gång

av Serpens Albus

Jag minns inte exakt när jag senast hörde det men jag vet att jag hört det ett antal gånger; en mamma som verkar bli nästintill lyrisk över att hennes unge bajsat. ”Men oj ha du kackat, va duktit!” Jag undrar lite om man som mamma kan se skillnad på en bra bajsklump och en dålig. Spädbarn gör ju i princip inget annat än sover, äter och skiter så det är ju inte som att ungen gör något revolutionerande direkt. Eller är det så att mammor oroar sig väldigt mycket över barnets tarmfunktioner och blir oerhört lättad varenda gång det börjar lukta? Något måste det ju vara för jag har inget minne av att någon skulle ha sagt ”du det här bajset är inte alls bra, du måste nog försöka lite bättre nästa gång”.

Som spädbarn har man inte speciellt höga förväntningar på sig, eftersom man översköljs med beröm då man bajsat. Ju äldre man blir desto högre förväntningar får man på sig. Jag undrar vid vilken ålder förväntningarna är som störst för det kommer ju en punkt då de avtar markant. Då man är pensionär är det nästan självklart att man inte skall komma ihåg något, inte kunna göra samma saker som då man var ung och helt enkelt behöva mer hjälp. Till sist är man tillbaka till stadiet då man får beröm för att ha skitit. ”Men oj va duktigt, dina tarmar har börjat fungera ordentligt igen”.

Jag tror nästan att jag börjar närma mig den kritiska förväntningsnivån, punkten i mitt liv då jag skall prestera mitt bästa. Jag tycker mig redan ha upplevt en del pikar från min kära mor om barnbarn. En av mina klasskamrater från lågstadiet hade för en tid sedan fått sitt hurmångte barn. ”Kanske du ännu hinner ikapp”, sa hon åt mig lite försiktigt. Tack och lov har min syster hoppat på den granaten och tagit bort en del av den pressen. Ibland är det lite så att man längtar till tiden då man återigen blir berömd för ens bajs.

Fortes fortuna adiuvat