Mardrömmar om småbarn

av Serpens Albus

Jag såg en film igår på kvällen. Ashton Kutcher av alla människor, spelade en lönnmördare som förälskar sig i en lite halvklumpig blondin, ger upp mördaryrket och slår sig ner i förorten. Handlingen var väl sådär och filmen fick en lite flat upplösning. Det som fastnade var då frun upptäcker att hon är gravid och lite sur och pluttig över att hennes man har haft ett förflutet där han har ihjäl folk säger att hon skall bli mamma men hon vet inte om han någonsin kommer att bli pappa, helt sådär bara.  Så var det bestämt. Den biologiske fadern har inget att säga till om. Rätt sorgligt men en ack så korrekt avbildad verklighet.

Resultatet av filmen var att jag hade mardrömmar om småbarn. Min småkusin försökte övertala mig att det där med barn faktiskt inte är några problem. ”Bajset är faktiskt inte så äckligt som man kan tro, det är lite som att klämma ut senap ur en tub. Det ser inte ens ut som senap, utan mer som blod och sen är det bara att sätta det i en hink bredvid ytterdörren”. Jag undrade om man inte bara kan sätta ungen ovanför wc-stolen i någon slags sele. Det hade han inte tänkt på.

Här skulle det ha passat med att jag skulle ha vaknat kallsvettig och skrikande. Det är mer poetiskt än ”jag vaknade halv tio av att jag var täppt i näsan”. Jag kände mig emellertid så skakad av drömmen att jag var tvungen att lägga två ansiktsmasker. Dagen var räddad.

Fortes fortuna adiuvat