Skuld är slaveri

av Serpens Albus

Ikväll klockan 22:00 börjar återigen en ny säsong av ett av mina absoluta favoritprogram; Lyxfällan. Programmet som visas i Sveriges tv3 (finns även att se gratis på tv3s hemsida) behandlar människors överkonsumtion och försöker hjälpa dem ur skuldträsket. Som tittare får man inte bara en del bra tips om privatekonomi och budgetering, man får även gotta sig åt andra människors elände och känna sig överlägsen (det är ju det som är grejen med alla dokusåpor) då personerna i programmet har en trave oöppnade räkningar i kylskåpet och noll besparingar medan man själv är skuldfri och har börjat pensionsspara.

Faktum är att jag är emot skuldsättning till en sådan grad att jag anser det vara en form av slaveri eller livegenskap. Många förknippar kanske slaveri med den form som användes i Nordamerika på 1800-talet, där människor fångades in/kidnappades i Afrika och såldes mot sin vilja, men faktum är att det genom tiderna varit möjligt att sälja sig själv som slav; ett frivilligt slaveri. När man tar ett huslån på 25-30 år arbetar man i princip för banken. Man kan även ”säljas vidare” i.o.m att en bank kan spjälka upp lånet och sälja det vidare. ”Men i slutändan får man ju ändå något och blir fri”. Antagligen, men möjligheten finns alltid att räntorna stiger till en sådan nivå att huset aldrig blir helt avbetalat (i Japan marknadsförs t.ex ’multi-generationella lån’ där det beräknas att lånet inte kan betalas av under en normal livstid utan måste tas över av ens barn, låter supermegahuippu).

En del menar att om man bor på hyra slänger man bort sina pengar, man får ingenting. Jag ser det annorlunda; jag köper frihet, möjligheter, säkerhet och sinnesfrid…jo, och så får jag ju ett ställe där jag kan sova och koka makaroner. All skuldsättning, oberoende om det är ett billån, huslån eller lån för att köpa en ny vattensäng och spegel i taket, begränsar din frihet. Det handlar då inte bara om friheten att flytta i princip när du vill utan även friheten att justera ditt kassaflöde, investera och spendera. Det är frihet i att inte ha ett stort lån hängande över sig i 30 år. En eventuell arbetslöshet slår inte lika hårt (ekonomiskt eller psykologiskt) eftersom man inte är tvungen att konstant göra avbetalningar men även en frivillig arbetslöshet, där man fokuserar på något annat för en tid är möjlig i större utsträckning. Skuldfrihet är friheten att säga ”det här är mitt, inte bankens”. Jag arbetar inte för någon för att kunna betala av något, jag arbetar för att kunna njuta av de aspekter av mitt liv som ger mig lycka och välbefinnande, dvs sitta hemma och kolla Lyxfällan och äta cornflakes.

Fortes fortuna adiuvat