Om jag dör medan jag sover

av Serpens Albus

Det är den 8. januari 2011. Klockan är ca. 13:05. Jag befinner mig 45,5 meter ovanför terra firma (alltså marken, men ’terra firma’ får mig att låta som den pretentiösa skitstövel jag egentligen är). Platsen är de numera oanvända silorna nere vid stranden, vid Academill, i Vasa. Om några minuter är det meningen att jag skall ställa mig vid kanten, luta mig bakåt tills jag är ungefär vågrätt med marken med endast ett 1,5cm tjockt rep mellan mig och en ganska så säker död. Det kan ju hända att jag på något sätt lyckas träffa en av killarna nedanför också och överlever. Jag siktar på en av Vörå-borna.

För att lugna mitt sinne börjar jag nynna på ’Hip to be square’ av Huey Lewis and the News; ”I used to be a renegade, I used to fool around, but I couldn’t take the punishment and had to settle down”. Som tur är finns även en säkerhetslina, vilket betyder att det bara blir 4-5 meter fritt fall om det skiter sig. Bäst att inte göra några misstag då det är fyra meter kvar. Men jag dör inte. Jag kommer ner välbehållen på marken och får förnöjt titta på då nästa man försiktigt tar sig fram mot kanten.

Man skulle tycka att en dylik upplevelse, att stirra döden i vitögat och hånskratta, skulle ge en någon slags grandios insikt om livet. Men det gör det inte. Istället kommer insikten på stället där jag får alla mina djupa idéer; på vägen från gymmet, vid övergångsstället bakom Rewell Center. Jag inser plötsligt att jag mycket lätt skulle ha kunnat dö den där dagen, ja egentligen vilken dag som helst. Man kan bli påkörd av en buss, halka i duschen eller bli stångad av en förrymd kamel. Jag har haft ett bra träningspass och annars också en bra dag, vilket får mig att inse att man borde leva sitt liv så att varenda dag känns som en rungande framgång och att man kan gå till sängs på kvällen med tanken att det faktiskt inte gör något ifall man dör i sömnen, eftersom man slutar på topp.

Fortes fortuna adiuvat