Kvinnor kan…men vill inte

av Serpens Albus

”Jag kan nog sätta upp hyllor själv, men jag vill inte, därför är det bra med en man”. Jag hörde detta förra sommaren av en kvinna som skall förbli anonym. Detta kom som något av en överraskning för mig som ända sedan dagis har fått höra att flickor/kvinnor kan göra precis allt som pojkar/män och att vi alla är likvärdiga. Det feministiska budskapet har varit att kvinnor de facto vill klara sig själva och vill visa att de kan själva. Under de senaste åren har jag börjat misstänka/inse att det här nog är kanske inte ren lögn, men en sanning med modifikation.

Det yttersta målet i livet verkar för många vara giftermål och barn; skapandet av en familjeenhet. Mamma-rollen, av radikalfeminister ansedd vara likvärdig slaveri, är något man strävar till och välkomnar med öppna armar istället för att rygga tillbaka ifrån. Trots allt snack om den ’moderne mannen’ verkar det enligt min mening som om kvinnor ändå söker efter en beskyddare och försörjare, en mer traditionell mansroll än t.ex den metrosexuelle killen som bryr sig om passformen på jeans och vilken fuktighetskräm som bäst passar hans hudtyp.

Har det alltid varit så här eller har det skett en gradvis tillbakagång till, eller åtminstone en ökad efterfrågan av, mer traditionella könsroller? Är det en motreaktion mot radikalfeminismen eller är det så att kvinnor har insett att arbetslivet och ’mansgörat’ kanske inte riktigt är vad de trodde? Något mera ominöst kunde man ponera att kvinnor har insett att de helt enkelt inte vill göra vissa saker och har kommit på att utnyttja män till grovjobbet, som att hänga upp hyllor eller fiska upp mascaran som fallit i toaletten. För mannen i det 21. århundradet kan de dubbla budskapen vara minst sagt förvirrande; å ena sidan vill man inte vara en förtryckare och mansgris men samtidigt vara kvinnor till lags och stödja deras beslut. Men när har det egentligen varit lätt att vara man? Det är kanske det som mer och mer kvinnor inser.

Fortes fortuna adiuvat