Solitär lördagsmorgon

av Serpens Albus

Jag vaknar upp av solen som värmer mitt ansikte. Det är lördag morgon och jag har inte lagt min klocka på ringning. Jag ligger i sängen i 20 minuter och lyssnar på de olika ljuden; någon går i trapphuset, stänger en dörr, utanför hör jag trafiken på gatan och om jag lyssnar riktigt noga kan jag höra ett rytmiskt pipande från trafikljusen vid övergångsstället. Förutom det är lägenheten helt tyst.

Jag går in i badrummet och påbörjar min morgonrutin. Jag sköljer ansiktet hastigt med vatten och applicerar därefter ansiktsvatten med en bomullsrondell. Jag låter det suga in i huden någon minut medan jag går in i köket och förbereder min frukost; havregrynsgröt, en proteinshake och ett äpple, skivat på ett fat. Jag går tillbaka till badrummet och sätter på en skyddande ansiktskräm och ögonkräm. Vid köksbordet hänger en tavla med ett motiv av södra Manhattan. Frukosten avnjuts till tonerna av Pahelbels canon i D.

Ensamhet är inget jag fruktar. Det är inte min fiende utan en kär vän. Att vara ensam och att känna sig ensam är två helt skilda saker. Jag tror inte på konstant stimulus från den yttre världen. Det är i ensamheten jag hittar mig själv, hittar ett lugn och plats för skapande.

Jag rycks brutalt ur mitt stilla sinnestillstånd av en reklamsnutt i spotify. Sonera söker sommararbetare.

”In solitude the mind gains strength and learns to lean upon itself.”
Laurence Sterne