Majsflarn i vinternatten

av Serpens Albus

Jag finner mig framför hyllan med frukostflingor i Citymarket i Vasa centrum en kall onsdagskväll i februari 2011. Jag stirrar på en förpackning cornflakes, nästan trollbundet, lite på samma sätt som Gollum stirrade på ringen i ’Sagan om ringen’. Av någon orsak känner jag att jag behöver cornflakes. Jag minns dagarna då jag var liten då jag hällde upp en skål och väntade en minut för att de skulle få den rätta konsistensen; knapriga men inte för blöta. Det finns få saker värre än genomblöta cornflakes. Det skulle vara folkmord, eller att knyta en four-in-hand knut på slipsen till en vid krage.

Jag drar långsamt av mig läderhandsken som täcker min hand. Jag drar fingrarna över paketets yta och bilden av den lite sjukligt glada tuppen. Min mun vattnas vid tanken av de knapriga flingorna med mjölk i perfekt temperatur; inte för kall men inte heller ljummen. Att äta cornflakes är lite som en välkoreograferad dans där små detaljer gör helheten. För ett ögonblick stängs allt ljud bort och det är bara jag och tuppens flarn. Jag vill ha cornflakes. Varför skulle jag inte köpa cornflakes? Jag arbetar hårt, betalar mina räkningar i tid och lägger undan pengar för pensionen. Jag förtjänar cornflakes! Den där Slobodan Milosevic, där är en kille som inte förtjänar cornflakes. Han gillar antagligen genomblöta cornflakes dessutom, den där sjuka j**eln.

Jag tar paketet i handen och går med bestämda steg mot kassan. Jag undviker medvetet den där över-entusiastiska kassatjejen eftersom jag inte kan relatera till henne. Jag föredrar sura gamla tanter, nedbrutna av livets hårda skola. Inga käcka frågor om ifall jag ”behöver något annat”. Jag funderar en sekund på ifall hon skulle springa och hämta lök ifall jag bad henne. Den kalla vinterluften slår mig i ansiktet. Jag tar ett djupt andetag och hostar till då mina lungor protesterar. Jag ser upp mot den digitala klockan på hustaket vid Gina Tricot. 20:23. Ikväll skall jag äta mina cornflakes i stillhet.

Fortes fortuna adiuvat