Feminismen, mäns befriare

av Serpens Albus

Det fanns en tid då männens roll var den av hushållets försörjare. Kvinnorna å andra sidan var ”kedjade vid spisen” med en flock ungar hängande i kjolarna. Sedan kom en liten Österrikare och ställde till i Europa. Männen blev sända till fronten och kvinnorna behövdes i fabrikerna. När sedan kriget tog slut hade kvinnorna kommit på att det var helt morjens att jobba eftersom de då hade råd med Frank Sinatra-skivor och nylonstrumpor. Snart dundrade feminismen fram och det brändes bh:ar till höger och vänster. En del tyckte säkert att den där Österrikaren var en barnlek jämfört med extremfeminister som Andrea Dworkin, som bestämt hävdade att alla män skulle kastreras.

Feminismen ville frigöra kvinnorna och avskaffa de stereotypa könsrollerna. Slagordet löd att kvinnor kan göra allt som män kan. Kvinnorna blev således frivilligt arbetare och ‘löneslavar’. Men den har även haft bieffekten att män frigjordes från sina proverbiala bojor. Innan den tsunami som kallas feminismen översköljde västvärlden fanns inte möjligheten för män att gå sin egen väg, åtminstone inte i samma utsträckning som idag.

Förr var ens väg utstakad i rätt lång utsträckning; man skulle träffa en flicka, gifta sig och skaffa barn och arbeta tills man dog, ungefär. Idag finns ett otal alternativ till giftermål och barnskaffandet går högre och högre upp i åldrarna. Det är inte längre någon dödlig synd att ”bara” bo tillsammans, åtminstone inte förrän sambons alla vänner gifter sig och skaffar barn, vilket resulterar i ’babyfeber’, en åkomma som främst drabbar kvinnor och är långt mer smittosam än svininfluensan. Män har inte längre någon automatisk underhållsskyldighet. Mäns roll som ensam försörjare är över, en förlegad idé på samma sätt som den om att kvinnans plats är i köket.
Kvinnor är fria. Jag är fri. Tack feminismen.

Fortes fortuna adiuvat