Det röda pillret

av Serpens Albus

Dessa händelser äger rum på Kyrkoesplanaden i Vasa en isande kall februaridag år 2010.

En sidoeffekt av att bli äldre är att samtalsämnena mellan vänner förändras. Samtal om bilar, vilken krog som är bäst eller vad som egentligen hände med den där bruden som din kompis träffade förra helgen, byts gradvis ut mot diskussioner om huslån, pensionssparande och räntor. Detta har hänt även i min egen vänkrets, vilket jag insåg då vi på en an våra Kara-kvällar (killkväll låter lite fjolligt och mans-afton för mig att tänka på the Village People) satt och diskuterade reformen för konton för långtidssparande (LS-konton) medan vi väntade på pizza. Lägg till det faktum att en av oss hade tagit en ledande roll ur ett rent evolutionsbiologiskt perspektiv (skaffat ungar) och majoriteten av oss hade någon form av banklån och man insåg så småningom att vi alla mer eller mindre frivilligt höll på att ”bli stora” som man säger.

Som en naturlig progression hade jag en tid funderat på bolån. Den vedertagna sanningen är att det alltid lönar sig att låna för att köpa hus eller lägenhet. Det är också något av en allmänt accepterad uppfattning att man helt enkelt måste ta lån för att köpa ”stora” saker som hus och båtar. Det är helt enkelt omöjligt att köpa en lägenhet utan lån. Punkt. Det var där längs Kyrkoesplanaden, med snön smattrande som små spikar mot ansiktet som tanken slog mig: är det verkligen omöjligt? Måste man ens köpa något hus? Tänk om man skulle bo på hyra resten av livet. Visst, rent matematiskt sett kanske det är en dålig investering eftersom man i slutändan inte har någonting om man hyr medan om man köper får ett hus/en lägenhet. ’I slutändan’ ja. Döden nollar alla konton sägs det, så vad spelar det för roll vad jag har då min aska sprids ut över ett fält i Vassor (alternativt skall min kropp slängas ut i djungeln så att den återgår till att vara en del av ekosystemet eftersom jag är lite fascinerad av tanken att min kropp blir itusliten av arga schimpanser)? Det som spelar roll borde väl inte handla om vad man har i slutändan utan om livet man levt gjorde en lycklig.

Jag visste redan att det var fullt möjligt för en vanlig knegare att spara ihop sisådär  5000€/år utan desto större problem. Jag hade gjort det själv. Det var alltså fullt möjligt att spara i 10-15 år för att sedan köpa ett litet hus kontant, ifall det var det man ville. Om det faktiskt var en möjlighet, vad annat finns där ute? Tänk om man inte väljer det man ”skall” göra. Huslån, ny bil, villa, tre ungar och en vovve. Tänk om man…inte…gör det där. Tänk om…man tar det blå pillret. Kanske man vill bli uteliggare och vända samhället ryggen helt, eller flytta till Alaska, bo i en övergiven buss, köka bär och dö av diarré. Kanske man inte väljer att göra något av det där men möjligheten finns där. Jag gillar möjligheter. Det röda pillret dansade ner i min strupe. Det smakade smultron.

“…After this, there is no turning back. You take the blue pill – the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill – you stay in Wonderland and I show you how deep the rabbit-hole goes…”

Citat från ‘Matrix’.

Fortes fortuna adiuvat