Jag går in i köket, öppnar kylskåpet och tar fram en kanna vatten. Lutad mot diskbänken dricker jag långsamt stora klunkar medan jag betraktar lägenheten. Jag ställer ner glaset en stund medan jag tar fram en mikrofiberduk och putsar bort en fläck från diskbänken. Det är inte att jag är pedant, jag gillar bara ordning och att hålla det snyggt och prydligt. Men det är också något mer.

Det finns en föreställning om att män som lever ensamma skall bo i lägenheter som ser ut på ett visst sätt. ”Ungkarlslyan”, en stökig håla med torn av pizzakartonger och ölburkar, bilder av halvnakna damer fasttejpade på väggarna och smutsiga strumpor på golvet. Bara genom att möta en kvinna kan den ensamme mannen räddas från fördärvet och börja leva anständigt*. Det är viktigt för mig att visa att det inte behöver vara så; att en man mycket väl kan skapa ett snyggt hem och inte bara en ”lya”. Om så än bara för mig själv.

Fortes fortuna adiuvat

*Se t.ex denna reklamsnutt

Det händer att jag stiger upp och på vägen till jobbet börjar skratta, bara för att jag är så förbannat nöjd med min tillvaro. Något jag sällan säger högt men tänker för mig själv desto oftare är att man inte har upplevt livet till fullo förrän man varit singel i 30-års åldern, med en disponibel inkomst, att styra över sitt eget liv till 100%. Jag ser detta som en lyxtillvaro som är få förunnat.

Om jag skulle dö idag är det enda jag ångrade att jag inte fick chans att leva längre precis som jag gör nu (det och att jag aldrig fick uppleva människans kolonisation av andra planeter). Kommer jag alltid att se på livet på detta sätt? Kommer jag att ångra mina val på ålderns höst? Kanske, men om det kommer till ånger, ångrar jag mycket hellre att jag inte skaffade barn än att ångra att jag skaffade dem.

Fortes fortuna adiuvat

Jag har själv inte råkat ut för det men jag har hört en del som fått höra att man är egoistisk om man inte skaffar barn. Vad är mitt svar på detta, är det egoistiskt? You’re god damn right it is! 

Det som motiverar mig personligen är inte tankar om att ”offra mig” för att andras ungar faktiskt skall ha en planet att leka med i framtiden. Jag tänker inte det minsta på ”artens fortlevnad”. Det jag valt har jag gjort enbart av egoistiska skäl; jag tror att min livskvalitet utan barn är bättre än med barn. Att inte skaffa barn är egoistiskt för mig.

Men för mig betyder inte egoism automatiskt något negativt. Det betyder inte heller att alternativet, att skaffa barn, skall ses som en motpol, som det altruistiska. Motiven till att skaffa barn är inte mindre egoistiska än att inte göra det och är det inte så det skall vara? Ingen kan väl påstå att det är en bra idé att skaffa barn för att någon annan vill det?

Fortes fortuna adiuvat

]]> http://serpensalbusway.wordpress.com/2013/05/19/ar-det-egoistiskt-att-inte-skaffa-barn/feed/ 6 jonasbenole http://serpensalbusway.wordpress.com/2013/05/18/ar-det-onormalt-att-inte-skaffa-barn/ http://serpensalbusway.wordpress.com/2013/05/18/ar-det-onormalt-att-inte-skaffa-barn/#comments Sat, 18 May 2013 17:36:20 +0000 Serpens Albus http://serpensalbusway.wordpress.com/?p=2113 Fortsätt läs »

När man diskuterar beslutet att inte bilda familj händer det att man får höra ”men det är onormalt att inte skaffa barn”. Det ultimata målet för varenda individ på denna planet är att försäkra artens fortgång. I de allra flesta fall betyder det att hitta en partner och föra sina gener vidare till nästa generation. Att då välja att inte göra det ses som att gå emot sin egen natur. Jag vill påstå att det inte nödvändigtvis behöver vara så.

Vi lever i en värld som håller på att bli överbefolkad till bristningsgränsen. Resurserna sinar och svält och fattigdom breder ut sig. Ingen kan påstå att det är nödvändigt för artens fortlevnad att just jag (eller du) skaffar barn. Det stämmer helt enkelt inte och det är ett faktum praktiskt taget alla (åtminstone de som läser denna blogg) är medvetna om.

Låt oss gå tillbaka till målet varenda individ egentligen har; att försäkra sig om artens fortgång. Med de förutsättningar vi känner till, vilken blir då den bästa strategin för att uppnå detta mål? Att sätta ytterligare press på naturresurserna, eller att ”offra sig”, att enskilda individer väljer en strategi som ökar andras chanser till överlevnad*?

Fortes fortuna adiuvat

*Ett fenomen som inom evolutionsbiologin kallas ”släktskapsselektion”. Medan det stämmer att detta först och främst gäller för nära släktingar kan man inte frångå det faktum att människans situation är unik och i många fall väljer man medvetet att ta hand om individer man inte är besläktade med (styvföräldrar, adoption mm).

]]>

Jag köpte nyligen lägenhet. Alla väggar var då helvita, ett element jag starkt ogillar, eftersom jag anser att helvitt skapar ett alltför hårt, intetsägande, institutionellt utseende. Det är också alltför mycket ”kvinnlig inredningsbloggare” över helvitt ;)

Vad jag ville skapa var en maskulin estetik  med det dominerande arkitektoniska elementet i lägenheten – de stora fönstren som bas.

Fönstren är över 2m höga

Jag har alltid varit svag för fondväggar och istället för att göra en vägg som konkurrerar med fönstret valde jag istället att förstärka och understryka fönstrets dominans. Eftersom testosteron (maskulint) är länkat till risktagande valde jag medvetet en lite mer ”djärv” färg för väggen – matt svart.

När man kommer in välkomnas man av det dominerande, arkitektoniska elementet i lägenheten; det stora fönstret. Guldstjärna åt den som hittar American Psycho-referensen

Skalan på fönstret och det rutmönster som utgörs av fönsterrutorna återupprepas i motivet på tavlan som hängdes ovanför tv:n. Även valvformen är liknande. Istället för att hänga tavlan direkt på väggen användes svarta kedjor, för att ge mer ”tyngd”.

Rutmönstret i fönstret återupprepas i olika element genom lägenheten, bl.a i pallen framför soffan och i filten som medvetet nonchalant är slängd på soffans armstöd.

Trä-elementet i golvet ”lyftes upp” genom att hänga min akustiska gitarr på väggen. Foten på de två små bordslamporna, vars utforming är relaterade till den större golvlampan, är också i trä.

Färgskalan är enkel. Den grå färgen i tavlan återfinns i kylskåpets rostfria dörrar och i köksfläkten. Notera även att rutmönstret upprepas även i kökshanddukarna, en detalj som knyter ihop vardagsrum med det öppna köket.

Istället för ett traditionellt middagsbord valde jag ett mindre, mer användarvänligt barbord. Jag gillar att skapa intressanta synfält men detta visade sig vara en utmaning om man sätter sig på stolen vänd mot väggen. För att skapa mer visuellt intresse valde jag två konstverk av Brent Lynch; ”Cigar bar” och ”Evening Lounge”.

Medan de två tavlorna kan fungera individuellt skapas en  intressant spänning och dynamik genom att placera dessa två ”syskontavlor” mittemot varandra på lite avstånd, vilket gör att ögat ”hoppar” från den ena till den andra.

Motiven är också en personlig referens till min egen inställning till kvinnor; den dragning jag ändå känner till dem men hur jag samtidigt är väldigt mån om min egen individualitet, vilket understryks i hur man inte är riktigt säker på ifall mannen i tavlan sneglar på damen i cocktail-klänning eller om han ser på något helt annat, utanför tavlans motiv.

Som allt skapande är även inredning en process, en process som i detta skede är långt ifrån färdig, så även för min lägenhet, för the Gentleman’s Pad.

Fortes fortuna adiuvat

Den årliga Eurovisionsfestivalen närmar sig. I år representeras Finland av Krista Siegfrids med låten Marry Me. För några månader fördes en hetsig debatt om huruvida låten var kvinnoförnedrande. Debatten har däremot fungerat som en slöja för det verkliga budskapet, dolt mellan plastpopens rader; en varning till alla män.

I låtens första del beskrivs hur en kvinna drömmer om att gifta sig och med alla medel försöker få mannen att fria. Hon håller sig smal och lovar att göra i princip vad som helst. Mannen utmanas sedan att ”ta en chans” och gifta sig. Men vad händer sen?

Det är nu, efter hon fått ringen, som hennes verkliga natur visar sig; hon blir hans ”drottning-bi”, vilket kan låta gulligt ända tills man inser vad en drottning i ett bisamhälle gör. Män, ta varningen på allvar, innan det är för sent

”…Marry me, I’ll be your Queen Bee…
”Krista Siegfrids, ”Marry me’

”…She is continuously surrounded by worker bees who meet her every need, giving her food and disposing of her waste…”
‘Daily life of the queen bee’, Wikipedia

Själv föredrar jag Stevie Ray Vaughans version av en låt med lite samma tema.

Hela konceptet verkade så huvudlöst; skulle en liten unge faktiskt börja klättra på en byrå? Tanken verkade befängd, ända fram till att jag hade besök av en fyraåring och en tvååring. Det första tvååringen gjorde var att börja klättra på just den byrån.

Det händer att jag ibland känner mig som en vampyr; jag går ofta och handlar sent på kvällen och jag rör mig väldigt sällan i stan på helgerna före 2-tiden på dagen (de flesta barnfamiljer verkar röra sig i centrum mycket tidigare). Världen där småbarn existerar känns ibland så pass avlägsen, främmande. Och min borg, min gentlemannabostad, är inte barnanpassad. Jag funderar t.om på att installera en trappa utan räcken.

Fortes fortuna adiuvat

Min ”samling” av prylar, saker man ”behöver” för att leva ett normalt liv, har insamlats under en tidsrymd på över 10 år. Många saker är kvarlevor från studietiden, som mina fula, blåblommiga tallrikar eller kastrullen jag brukade koka gröt i varenda morgon. En kastrull som var så sliten att dåvarande flickvännen insisterade på att den skulle stå undangömd i ett skåp under diskbänken när vi flyttade ihop. Det är bara några av de saker jag lämnar bakom mig, som kastas bort.

Det jag håller på med är mer än bara en flytt till en ny lägenhet, det är en katarsis, en rening där jag överger de sista kvarlämningarna av studietiden, mina ungdomsår och ett gammalt ”jag”. Farväl läckande kökskran, farväl rostiga badkar, farväl galna finska grannar som sjunger karaoke halv två på natten. Jag dör men återuppstår likt fågeln fenix, i en ny tillvaro, som en ny man.

Fortes fortuna adiuvat

Jag anser mig själv inte vara någon speciellt god person. Jag försöker inte rädda valarna, regnskogen eller barn i fjärran länder. Jag återanvänder plastpåsar inte för att det är en miljögärning utan för att det sparar MIG pengar. Jag tror däremot starkt på möjligheten att göra världen till en lite bättre plats med små, vardagliga gärningar för att ”sprida bra feelis”.

Denna tanke snurrar i mitt huvud när jag räcker över transistorförstärkaren till den tacksamme killen iförd en röd vinterjacka och mörka solglasögon, med en vänlig uppmaning att när han senare får chansen också skall komma ihåg detta och på samma sätt ge den vidare till någon som behöver den. Jag går hem i tron om att ha gjort världen till en lite bättre plats.

 Fortes fortuna adiuvat

Epilog

Några dagar senare hittar jag en annons på samma nätsida med en beskrivning (ingen bild) på en gitarrförstärkare förvånansvärt likt den jag just gett bort. Jag jämför telefonnumret med personen som ringt mig. Det är samma person. Femton timmar efter att ha fått förstärkaren försöker han sälja den vidare för tre gånger mer än den är värt (och påstår dessutom att den är fem år gammal när sanningen är närmare 10år).

På andra sidan väggen håller mina relativt nyinflyttade grannar på med att våldta alla Britney Spears’ hits på karaoke, eller möjligen singstar. Egentligen störs jag inte så ofantligt mycket av ljudet, inte heller över den ofantligt dåliga engelskan. Det som stör mig är deras respektlöshet.

Vore det en fredag eller lördagskväll skulle de få hållas. Då är det trots allt helg och jag bor i höghus. Lite festljud får man räkna med. Men en måndagsnatt, nu snart halv två? Vad är det för människor som tycker det är okej? Men jag säger inget. Jag vrider inte upp min Marshall. Jag bultar inte ens i väggen. Jag vet inte riktigt varför.

Fortes fortuna adiuvat

Den nervositet som präglat de senaste veckorna har övergått i en stilla förväntan. En liten, osäker röst har stundvis frågat ifall jag är säker på att jag klarar det. Jag är nästan förvånad över mitt eget självförtroende, fastän jag aldrig egentligen trodde att det här skulle hända så snabbt.

Solen skiner över staden jag kallar mitt hem medan jag går över torget. Jag tänker tillbaka på de senaste veckorna; en intensiv färd som känns längre än den egentligen varit. På flera sätt känns det som detta är något jag arbetat för mycket längre än så, nästan som att varje beslut jag gjort på ett sätt eller annat lett fram till den här punkten. Tjugo minuter och en handfull namnteckningar senare möter återigen solens strålar mitt ansikte. I min hand håller jag nycklarna till lägenheten jag just köpt.

Fortes fortuna adiuvat

Min första tanke då jag vaknar är: ”this is it”. Jag genomför samma rutin som alla andra morgnar. Gatan ser likadan ut som igår när jag kliver ut och stegar mot jobbet. Men det är något i luften; en förändringens vind sveper in. Jag är spänd, fylld av förväntan.

Det är en underlig tanke; att ett enda telefonsamtal kan göra så att ens liv tar en helt ny vändning. Samma telefonsamtal kan också innebära att jag slungas nerför besvikelsens brant. Jag sneglar konstant på mitt e-postkonto, ända tills jag hör den där plingande signalen som betyder ett nytt mail. En våg av varm choklad omsveper mig och ett leende som är omöjligt att sudda bort sprider sig över mina läppar.

Slut på del 2

Fortes fortuna adiuvat

Jag går in i köket och blickar ut över den mörka parkeringen bakom huset. Min hjärna arbetar febrilt och hoppar från det ena extrema sinnestillståndet till det andra; extrem glädje över en fördelaktig utkomst till ilska och uppgivenhet om jag inte får det svar jag vill ha.

Jag känner igen känslan, nervositeten, väntandet, intressant. Jag trodde det bara fanns en sak som kunde skapa liknande känslor och få mig att känna mig så…levande. Det är samma känsla som stunden innan man tar upp telefonen för att bjuda ut någon. Men den här gången är det ingen kvinna som ligger bakom. Jag vaknar fem timmar senare. Jag väntar fortafarande.

Slut på del 1

Fortes fortuna adiuvat

Han smyger på mig långsamt, förföljer mig tyst, osynlig i skuggorna. Trots att han är svag, anfaller han med vilddjurets intensitet. Bettet är dödligt och giftet sprider sig likt cancer genom varje fiber i min själ för att förvandla mig till en brinnande ruin av vad jag är och vill vara.

Så mycket som jag hatar honom, vet jag att jag aldrig kommer att lyckas förgöra honom. Han är alltför djupt begraven i grundvalarna av vem jag är. Allt jag kan göra är vara på min vakt, hålla ett öga på skuggorna, där han gömmer sig.

Fortes fortuna adiuvat

När jag sluter mina ögon varje kväll för att sova och låter tankarna dansa fritt är jag plötsligt där; någonstans mellan dröm och verklighet. Det är där jag spelar upp oändliga scenarion, vad jag kunde ha gjort, vad jag borde göra eller vad som kan komma.

På denna plats är jag vem jag vill, när jag vill om än bara för en sekund, innan jag flyter iväg in i drömmarnas okontrollerbara värld, eller tills jag öppnar ögonen och den där världen känns lika overklig som denna känns verklig.

Fortes fortuna adiuvat

Jag har alltid varit väldigt ovillig till att köpa saker på avbetalning. Att göra det känns som att man köper något innan man har pengarna, innan man har ”förtjänat” det. Att köpa bostad är kanske det största inköp man kan göra ”på avbetalning”. Därför ifrågasätter jag också om jag faktiskt är ”värd” en lägenhet.

Jag stiger upp från soffan och sätter mig i en ’Kilta’-stol jag nyligen köpt för 5€, tummar på armstödet. Det känns som om samhällets alla osynliga krafter drar i mig, som om det är uppbyggt på idén att jag skall ta steget. Jag är nära men jag vet inte om jag är värd det.

Fortes fortuna adiuvat

Efter perioder av att vara mer social än vad jag egentligen är suktar jag efter ensamheten. Det är syret i mina lungor, elixiret som släcker min törst och svalkar min själ.

Jag möts inte av någon välkomstkommité. Ingen rusar emot mig när jag öppnar dörren till min lägenhet. Istället välkomnas jag av det välkända, av temuggen som står på precis samma ställe som jag lämnade den, av en skriande tystnad som säger ”välkommen hem…välkommen till ensamhetens borg”.

”Here I go again on my own, going down the only road I’ve ever known”
Whitesnake, ‘Here I go Again’

Jag undrar om det samma kan anpassas på det normala livet, utan droger. Det skulle ju t.ex förklara ”måndagsdepressionen” efter helgen; hjärnans förråd av dopamin har använts för flitigt och man finner det svårt att hitta något roligt alls i vardagen. Om man således upplever stor lycka borde det också mer eller mindre automatiskt leda till emotionella svackor.

Så vilket slags liv är då egentligen bättre; att försöka hålla humöret på en konstant, ”okej” nivå, eller att försöka nå de där topparna och sedan också ta smällarna, svackorna, om medelresultatet ändå är det samma? Medan min hjärna bearbetar dessa frågeställningar faller en stjärna på himlen. Utan att ens tänka på det önskar jag. Jag vill ha höga toppar. F*n…

Fortes fortuna adiuvat

Jag läser igenom texten jag just skrivit: ”…everything seems to disappear in a quagmire of dullness; a grey mass of indistinguishable days rolling into weeks disappearing into the past...”.

Jag fortsätter skriva, utan att egentligen veta varför. Inte förrän jag slutat och än en gång läser igenom vad jag skrivit börjar jag förstå. Jag förstår varför jag avgav nyårslöftet att skriva mer*. ”…When I grow old I want to look through my drawers and find this journal, which will hopefully by then be filled with a multitude of happy memories. This is why I write, this is my legacy.”

Fortes fortuna adiuvat

*Fastän den här bloggen har varit tystare än vanligt har jag producerat närmare 400 ord/dag på andra sätt.

Jag känner mig orolig, trött men ändå full av energi. Inombords rasar ett slag. Någonting har invaderat mig och äter upp mig inifrån, som en svart, våt råtta. Jag måste bort. Fly.

En röst inom mig försöker skaka av mig känslan, dräpa råttan som gnager på mitt innandöme. ”Sätt på en Whitesnake-skiva och ta en dusch, det piggar nog upp ska du se”. Jag ställer mig upp, böjer ner huvudet för vinden och biter ihop. Det kommer att bli en lång vinter.

Fortes fortuna adiuvat