Det sägs att den statistiska sannolikheten för att ett äktenskap skall hålla är 50%. Det handlar då om människor som trott så innerligt på kärleken att de varit helt övertygade om att det skall hålla för evigt. Hälften av dessa har fel. Om man då skulle försöka räkna ut sannolikheten för att ett helt slumpmässigt valt förhållande, av alla förhållanden som någonsin ingås, skall hålla måste den bli svinnande liten.
Den övervägande majoriteten av förhållanden skiter sig, så är det bara. Ändå går de allra flesta in i ett förhållande med tanken, eller förhoppningen att det här skall bli beständigt, något man kan lita på, ens klippa när vågorna går som högst. Men vad skulle hända ifall man…inte gjorde det, och ersatte det med ”bäst före”-förhållanden?
Tänk om man ändrade sin syn på förhållanden från att vara konstanta till att istället se dem för vad de högst antagligen kommer att vara; en begränsad tid tillsammans med någon? Skulle det urvattna hela konceptet, eller skulle det hindra en från att ta det för givet och istället ta ut precis allt vad man kan medan möjlighet finns? Skulle det skapa korta, helt fantastiska kapitel i ens liv eller besvikelse över vad som kunde ha varit?
Fortes fortuna adiuvat
är glaset halvfullt eller halvtomt ? ;) man ju också se det som så, att. t.o.m. så mycket som 50 % av förhållandena håller.
nog finns det ju folk som lever för stunden, som vet med sig att förhållandet de just ingått inte kommer att hålla för resten av livet. det kan ju nog ha positiva sidor det också, men det är ju på sätt och vis urvattnat från början, det tror jag nog.
”…man ju också se det som så, att. t.o.m. så mycket som 50 % av förhållandena håller….”
Men det gör de ju inte. 50% av alla giftermål håller (statistiskt sett). Långt ifrån alla förhållanden kommer så långt.
Jag håller med Ma. Om alla gick omkring med ett antagande om att alla förhållanden är ”bäst före”-förhållanden så tror jag faktiskt inte att det skulle bli något alls av det hela. Man skulle aldrig lita fullständigt på sin partner och skulle inte våga satsa på förhållandet. Också spänningen och förhoppningarna försvinner då man ändå vet att det snart är slut.
Med andra ord skulle alla förhållanden vara dödsdömda redan från första början, och åtminstone jag skulle mest se på det hela som endast ekonomiska utgifter och allmänt krångel, så jag skulle i sådant fall antagligen helt enkelt föredra att hållas som en ”ikisinkku”. :D
Och ändå är vi fullt kapabla att uppskatta och njuta av andra saker som vi vet inte kommer att vara; en bra film, en vacker solnedgång, en dag då precis allt verkar gå ens väg, ja t.o.m livet självt är endast en begränsad tid. Om man hade en obotlig sjukdom, skulle det stoppa en från att njuta eller skulle man uppskatta livet mer just för att vi vet att det snart är över?
Håller inte med de andra som kommenterat. Jag ser på mitt nuvarande förhållande som du beskriver i texten, som något som kanske inte kommer att hålla i längden. Jag är en realist ut i fingerspetsarna och att försöka lura mig själv att förhållandet jag är i kommer att hålla tills jag dör skulle aldrig funka.
Även jag är inne på den urvattnade linjen, men jag säger inte att man inte kan ha ett lyckat kortare förhållande som man vet att inte kommer att hålla. Jag hade ett sånt förhållande där vi t.om. i samförstånd konstaterade högt att vi är nog inte ämnade att gifta oss med varann, men att vi är tillsammans så länge vi har det kul. Det fungerade okej, men så var vi också kring 20 år gamla och hade ingen tanke på att slå oss till ro. Så visst går det att ”skapa korta, helt fantastiska kapitel i ens liv”, men jag tror inte att det ger en ro. Nu är vi ju förstås alla olika…
Att gå och vänta på slutet i ett seriöst förhållande där man kanske äger hus tillsammans eller har barn tror jag nog inte är ett vinnande koncept. Man vågar inte satsa helt och det känns kanske också poänglöst eftersom man vet att det ändå kommer att försvinna och ett uppbrott är alltid jobbigt, trots om man skiljs som de bästa av vänner. Det går inte att _inte_ investera känslor och sig själv i ett längre, seriöst förhållande. (jag antar att det måste vara seriöst, dv.s man är emotionellt investerad i det för att uppskatta det till fullo som om man vore dödsjuk) Om man inte investerar i ett förhållande så tror jag att det känns urvattnat. Det går inte heller riktigt att jämföra någonting så emotionellt engagerande som ett förhållande med en simpel, men ack så vacker, solnedgång eller bra film. Jag tror inte heller att man är kapabel att ”ta ut precis allt vad man kan medan möjlighet finns”. Vad är detta ”allt man kan”? Gemenskapen och kärleken med med en annan människan? Kan man maximera nåt sånt?
”… Att gå och vänta på slutet i ett seriöst förhållande där man kanske äger hus tillsammans eller har barn tror jag nog inte är ett vinnande koncept…”
Jag säger inte att man skall vänta på slutet utan istället njuta av nuet. Jag ser inte livet i sig som poänglöst trots att jag inte tror på ett liv efter detta.
”… Vad är detta “allt man kan”?…”
Jag ser det som att man aktivt gör sig medveten om vad man håller på med, istället för att bara ”flyta på” tills vardagen blir en grå massa, precis som då en del säger ”njut nu” då man berättar att man skall på semester. Om man accepterade att ett förhållande har ett ”bäst före-datum”, skulle små petitesser, som att någon lämnade upp toalettlocket, då spela någon roll eller skulle man då mer aktivt kunna se det viktiga, det som betyder något? Man fokuserar mer aktivt på det man vill, det som gör en lycklig; man styr sitt liv istället för att styras.
Det här inlägget är egentligen en fortsättning på ett tidigare som också handlade om ett mer ”medvetet” sätt att leva.
Ja-a, kanske det skulle funka. För visst är det ju viktigt att inte haka upp sig på oväsentligheter. Let us know om det går att leva så! ;) Jag undrar bara om det inte blir lite krystat och överanalyserat. Eller är det kanske bara att leva mer i nuet? Jag tror dock fortfarande att man inte vågar investera lika mycket i ett förhållande om man går in i det och tänker ”tja, det här håller nu så länge som det håller!”. Om man ville psykoanalysera dig kunde man påstå att du har ett stort kontrollbehov och stor rädsla för att bli sårad. Men nu tror jag ju mig veta att du istället försöker framställa alternativ till vårt samhälles tvåsamhet, som är så ingrott och självklart så vi inte ens ser det själva, och alternativ till ett slentrianmässigt Svenssonliv där man lever för topparna i livet (semestern, helgerna, hobbyna, det givande jobbet eller vad det nu kan vara som man njuter av). Det är ju förstås en bra sak att rikta in sig på det som gör en lycklig och försöka vara där i det sinnestillståndet så mycket som möjligt. Där håller jag med dig att man har en verklig kontroll.
”… Let us know om det går att leva så! ;) …”
Fortsätt följa med bloggen, kanske det uppdagas ;) Jag är själv inte helt säker på ifall det är möjligt eller ifall det är en ouppnåelig dröm, därav formuleringen som frågor istället för uttalanden.
I högskolan hade jag en lärare som hade oss att teckna ett lönnlöv. Sedan fick vi varsitt lönnlöv och såg skillnaden mellan våra, grova, odetaljerade teckningar och alla de små detaljer som finns i ett löv. Jag ser det som en metafor för livet; jag vill SE detaljerna och inte en karikatyr.
Det är långt ifrån lätt att teckna det proverbiala lönnlövet och visst kan man kanske säga att det är en krystad process. Målet är att göra det till något naturligt.
”…Om man ville psykoanalysera dig kunde man påstå att du har ett stort kontrollbehov…”
Det förnekar jag inte (jag tror faktiskt att jag har behandlat det upprepade gånger här). Är jag rädd att förlora kontrollen? Nej, men det är inte något jag skulle se fram emot.
Intressant och fin metafor och där håller jag nog med dig.
jag tror inte man kan tänka sig fram till hur man ”borde” fungera som människa, åtminstone inte hur långt som helst. visst kan man göra sig själv medveten om vad man vill och inte vill, hur man ska uppnå dessa mål etc. en del kanske bara vill ha korta förhållanden för att inte fästa sig alltför mycket och bli sårade. visst kan man ju leva i förhållanden på olika sätt, t.ex. vara särbo. om båda är nöjda, så varför inte?
”…jag tror inte man kan tänka sig fram till hur man “borde” fungera som människa…”
Jag gör det konstant. I praktiskt varje situation jag inte är nöjd börjar jag omedelbart planera hur jag skall göra det bättre nästa gång.
jag menar, man kan inte helt tygla sina känslor, i stil med att besluta ”nu ska jag bara njuta av det här förhållandet, inte bli sorgsen när det tar slut”. man blir nog sorgsen vare sig man vill eller inte om den andre betytt något för en.
Jag tittade in här för att jag råkade snubbla över Herrskobloggen och tänkte komma in och tipsa dig om den, jag tänkte genast på din blogg när jag läste där men så ser jag att du ju har den som rekommenderad blogg redan!
Nå, i stället passar jag på att kommentera. Jag har barn och hus och hela faderullan och långt förhållande(>10 års) under västen men jag tror att du har ett uns av visdom i detta inlägg.
Jag tror faktisk att vi uppskattar varandra mera om vi inte tar varandra för givna och per automatik ser på förhållanden som livslånga. Hela begreppet ”investera i förhållande” ser jag som galet och vilseledande. Ett förhållande har två individer (eller flera sen om de små ploppar in i leken). Investerar man i sig själv och sin andliga tillväxt och sitt välbefinnande kommer det att gå ut över dem man håller av. Investerar man i Förhållandet riskerar man att tappa bort sig själv och att slutligen investera i ett luftslott vilket kan leda till besvikelse och martyrskap. Det går också tyvärr ut över dem man har nära.
Det här är inte samma som att vara egoistiskt enligt min definition. Efter att barnen kommit har jag sett det som ännu viktigare att inte ”investera i förhållandet” eftersom det känns otroligt viktigt att vara en bra förebild och visa barnen hur man som vuxen kan vara tillräckligt trygg i sig själv för att våga stå ensam och ta vara på sig själv men modig nog att våga och framför allt vilja dela livet med dem och deras pappa!
När jag pratar om att investera i ett förhållande tänker jag på gemensamma företag som hus och barn till exempel, men även andra gemensamma framtidsdrömmar av större kaliber än en ny platt-tv. Att få barn med någon som man anar att man inte kommer att vara med i bilden om 10 år är inte så lätt, misstänker jag. Jag tänker mig också emotionell attachment (ursäkta engelskan). Att man inte kan knyta sig an till den andra personen emotionellt lika mycket om man vet att ett uppbrott är på kommande inom några år. Vad menar du med luftslott och på hur vis tolkar du att man ”investerar” i ett förhållande? Jag tycker det är en lite galen tanken att man skulle ta någon för givet för att man tror och hoppas på en livslångs kärlek med den personen. Att ta någon förgivet kan väl hända vem som helst som inte är uppmärksam och såsom inläggsförfattaren uttrycker det ”aktivt gör sig medveten om vad man håller på med”.
Jag tror nog att de flesta inser att förhållandet har en risk att inte hålla livet ut, men de flesta hoppas och tror ändå på annat och tänker sig vara undantaget. Att hoppas och tro att allt kommer att ordnas sig på bästa sätt tycker jag är ett skönare sinnestillstånd än att vara ”realist”. ;) Jag tror inte att uppbrottet blir mindre smärtsamt, om man älskat någon, bara för att man insett att det troligtvis kommer att hända. Jag är inte heller helt säker på om man kan koppla vetskapen om förhållandets förgänglighet till det att man skulle uppleva förhållandet bättre, mer och lyckligare (se väsentligheterna och glömma petitesser i vardagen) än om man tror och hoppas på ett livslångt förhållande. Jag vet inte. Men helt tydligen en intressant frågeställning. :)
Maggie – en rå bohem, du skrev ”Att få barn med någon som man anar att man inte kommer att vara med i bilden om 10 år är inte så lätt, misstänker jag.” och jag tycker mig ana en gnutta ”stackars dig” mellan raderna, och jag frågar dig nu (med glimten i ögat), har jag rätt? För att svara på din misstanke som inte formulerats som en fråga så säger jag Nej, istället är det just det, väldigt lätt!
För mig handlar det nog mera om en sätt att se på livet, att veta om förgängligheten, eller den eventuella förgängligheten och ändå våga njuta av nuet! Att våga vara starkt emotionellt anknuten till medmänniskor utan att offra sig till dem, är det nog förtydligat? Det är inte att ”ana att någon inte kommer att vara med i bilden” som du skrivit i en kommentar utan istället är det är att veta kanske/kanske inte”. För mig är det att leva utan skygglappar för ögonen!
Det är inte ”tja, det här håller nu så länge som det håller” som du valt att uttrycka det i en av dina kommentarer (det upplever jag som en passiv inställning som definitivt inte passar in på mig), utan mera som bloggskribenten skrivit i en kommentar ”att man aktivt gör sig medveten om vad man håller på med, istället för att bara ”flyta på” tills vardagen blir en grå massa”
Du har också kommenterat bloggskribenten ”Om man ville psykoanalysera dig kunde man påstå att du har ett stort kontrollbehov och stor rädsla för att bli sårad”. Där skulle jag vilja kommentera om kontollbehovet, borde vi inte alla ha, och vilja ha kontroll över våra egna liv? Tja, vi är alla olika med våra behov och förväntningar här i livet.
Maggie – en rå bohem, jag märkte att jag i ivrigheten över denna intressanta bloggdiskussion missat en av dina frågor: ”Vad menar du med luftslott och på hur vis tolkar du att man “investerar” i ett förhållande?” Och före jag svarar måste jag be om ursäkt till Serpens Albus för att jag tänker skriva om jämställdhet i parförhållanden i denna ”Ensamma och lyckliga mans borg” he he
Jo, jag tror att investeringen ofta är en rad uppoffringar man gör för att man tror att partnern vill det eller för att de hör till samhällsnormen för hur ett parförhållande borde vara, d.v.s. ”luftslottet” Partnern i sin tur gör de uppoffringarna hen tror du förväntar dig, (det kan vara lite olika modeller beroende på i vilka kretsar man rör sig och de familjenormer man personligen upplevt) Jag avsåg inte alls ekonomiska investeringar fast uppoffringarna nog också kan få ekonomiska konsekvenser.
De här ömsesidiga uppoffringarna leder i värsta fall till att bägge blir missnöjda över att investeringarna inte ger avkastning. Jag tror att tanken på ett livslångt parförhållande är starkt kopplat till tanken på kärnfamiljen och de sociala roller som ingår där.
Om man däremot lägger focus på att investera i sig själv är det ofta lättare att göra uppoffringar med önskad avkastning, både män som kvinnor kan förverkliga sig själva efter egna behov. Ett lyckat parförhållande behöver två lyckliga individer. Det här tror jag ger utrymme för större individuell frihet som inte är kopplad till könsnormer. Pappan vågar kanske svara på sitt behov att vara med sina barn och mamman på sina behov av att göra karriär när barnen är små eller vise versa. Jämställdhet.
Oj nej, herregud, inte syftade jag alls på nåt eller någon, utan jag föreställer mig att det är svårt att ta det där steget att, ursäkta, skaffa barn. I alla fall för mig. Bra för dig om du ser det som en lätt sak och som jag konstaterade tidigare, vi är ju alla olika. Så NEJ, nej, du har nog läst in helt fel saker nu, inget illa pikande åt någon :) Just det, jag ser att vi menade helt olika saker med att investera i ett förhållande, så inte undra på att det blev fnurr på tråden. Jag valde kanske fel ord. Kanske engagemang är riktigare, för då väntar man sig inte det som du pratar om, en avkastning heller. För som jag sa ovan, så handlar det inte bara om ekonomiska investeringar, utan om emotionella band. Att uppoffra och klä sig i martyrrollen håller jag med dig om att inte är nån höjdare. Jag undrar bara om det verkligen finns en större risk för det i ett förhållande där man tror på livslångt partnerskap än i tron på tillfälligt partnerskap. Eventuellt har det kanske mer att göra med den specifika individen i förhållanden än hur man ser på förhållanden överlag.
Jag tror du har missuppfatta lite grann var jag står. Nu har det ju heller inte framkommit här direkt (eftersom jag försökt att inte sväva ut i så långa kommentarer), men jag är ingen stark förespråkare för tvåsamhet och kärnfamiljen. Jag ser jämställdhet som en självklarhet samt att nyckel till ett gott förhållande är att man ”investerat” i sig själv, men jag tror och hoppas på kärleken och är en opimist. Det spelar ingen roll om förhållandet håller eller inte i slutändan, men jag vill hellre gå omkring och tro att det går, än att tro att det inte går. Det är inte skyggslappar, det är en inställning till livet. Du har en annan approach och det är bra så. Alla har vi våra överlevnadsmekanismer.
Angående kontrollbehov, så finns det en skillnad i att försöka och tro sig kunna kontrollera sin omvärld och yttre omständigheter (utanför ens egen kontroll) och i att försöka kontrollera sig själv och sina handlingar samt var man befinner sig, vad man gör osv. Det senare är ett positivt kontrollbehov som jag hoppas att de flesta utövar. :)
Vi pratade faktiskt om något liknande på en föreläsning vid ÅA för inte så länge sedan. Relationsforskare menar nämligen att människan är på väg till en tidsålder där något som kallas för ”serie-monogami” blir det vanligaste, alltså där man istället för att traditionsenligt hålla sig till samma person hela livet kommer att ha en par olika stadiga förhållanden istället. Inte polygami eftersom man hålls med en person i taget, men byter ut den där ”klippan” en par gånger. Detta pga olika orsak såsom att skilsmässor blir mer och mer socialt accepterat att genomgå idag, samt att nutidsmänniskan hela tiden söker sig till nästa kick, nästa ”fix” i livet och inte gillar när det travar på stället för länge. Som vi alla vet kan en förälskelse vara en enorm boost, nykärlek är något vi gärna vill uppleva igen…
Intressant! Jag har också hört om det där. Låter ganska troligt faktiskt. Hmm, månne det kunde vara så att man (även de som tror och hoppas på livslångt partnerskap) helt enkelt allt lättare accepterar att kärleken tog slut, så uppbrottet blir inte lika emotionellt förödande som det kanske vore om samma sak hände för 20 år sedan.
En allmän kommentar här som kanske förtydligar vad jag menar.
Jag säger inte att man inte skall ge sig hän och inte ”investera” (jag finner det intressant att det nästan uteslutande är kvinnor som använder det ordet när det handlar om förhållanden, men det är en annan diskussion). Nej, för att verkligen kunna känna topparna måste man ibland vandra i dalarna.
Det jag säger är att ofta när ett förhållande tar slut är man just nere i dalen. Men för mig verkar det som att en stor del av det man sörjer är en hypotetisk framtid, något som KUNDE ha varit. Men det är ju något man aldrig egentligen haft. Det jag vill se är att man istället gläds åt det som man de facto haft.
ja tror att de int finns nån ”the one”, men att de finns nån som e helt rätt för varje skede av live.
Det är en teori jag kan köpa. Jag tror att livslång kärlek är möjlig men väldigt mycket mer ovanlig än man tror och som Kix redan påpekade finns det tecken på en sådan utveckling.
Här vill jag endast göra en kort kommentar för att bevisa att livslång kärlek är möjlig, även om det inte är så vanligt. Mina föräldrar gifte sig när min mamma var 19 år gammal, de är båda i 60-årsåldern idag och har ett av de mest harmoniska äktenskap jag någonsin sett. Men som min mamma säger har det också krävt hårt jobb.
Risken för att ett förhållande spricker är ju stor, men samtidigt tror jag inte heller att man kan gå omkring och hela tiden vara rädd för att det tar slut, för då vågar man aldrig älska 100 %-igt. Och ja, som 20-åring tror jag det är helt okej med ett förhållande som man vet att har ett bäst-före-datum, men när man blir äldre heter det ju att den biologiska klockan börjar ticka, så kanske man då försöker hitta ett förhållande utan BF. Å andra sidan finns det ju också de som i något skede blir lätt desperata när folk omkring en börjar gifta sig och tar första bästa och i värsta fall är olyckliga resten av livet. Då vore ju en skilsmässa faktiskt den bästa lösningen.
Det är väl klart livslång kärlek och lycka existerar? Det är väl lika självklart det inte kommer gratis? Det är väl också lika självklart livslånga äktenskap inte innebär livslång kärlek och lycka?
Jag tror dock statistiken lite ljuger. 50% av alla äktenskap kanske havererar. Men jag tror också vi har en viss mängd gamla äktenskap som nu upplöses för att det är mera accepterat nu än tidigare. Jag tror också den som skilt sig en gång är mera benägen göra det en gång till. Om det då är en frågan om att det inte är så skrämmande andra gången eller personlighet finns det säkert lika många svar som upplösta äktenskap. Min slutsats är att för den som gifter sig första gången är sannolikheten större än 50% att det håller livet ut.
Om du hittar statistik på att av dem som varit i ett stadigt förhållande och bott ihop i några år och gifter sig för första gången skiljer 50% så har jag fel.
”…Det är väl klart livslång kärlek och lycka existerar?…”
Visst, det har jag aldrig förnekat. Jag tror bara att det är väldigt mycket svårare att hitta än vad man tror. Men det är inte det som inlägget handlar om.
”…Om du hittar statistik på att av dem som varit i ett stadigt förhållande och bott ihop i några år och gifter sig för första gången skiljer 50% så har jag fel…”
Jag tror inte någon sådan statistik finns. Det är också irrelevant i detta sammanhang då poängen var att majoriteten av *förhållanden* (då talar jag inte bara om sådana som leder till äktenskap eller ens samboende) de facto inte är livslånga.
Hmm… Vad jag försökte få fram var närmast att jag tror över 50% av dem som ingår ett äktenskap (eller en relation) hittar en livslång kärlek. Vissa hittar den t.o.m. flera gånger.
Och tror man inte på livslång kärlek så kommer man aldrig att hitta den.
Jag måste erkänna jag inte riktigt förstår din frågeställning. Alla förhållanden är ju bara tills vidare. Undrar du om det skulle bli bättre om man inte fick vara ihop längre än till dag X? Ja, säkert skulle man då göra vissa saker som man annars skjuter på. Men livslång kärlek hindrar väl inte en att göra något nu? Så vad man borde göra i ett förhållande har egentligen inget att göra med om det är livslång kärlek eller inte. Det kan man ändå inte veta i förväg.
Mera tycker jag ett förhållande fram till dag X låter som om man inte vågar ge sig in i det. Klart man kan ha en KK eller rumskompis och komma överens det är fram till något, inget fel med det. Men är inte det bara dumt avsluta något som båda trivs med och vill fortsätta med?
De sämsta förhållandena är väl de var den ena vill fortsätta men den andra inte? Eller parterna inte har samma inställning till förhållandet? Vad hjälper det då att man väljer avsluta det dag X? Varför borde man låta det fortgå så länge?
Kunde man göra andra livslånga ”uppdrag” tidsbundna? Kanske man kunde lämna tillbaks sina barn och få nya istället?
”…Vad jag försökte få fram var närmast att jag tror över 50% av dem som ingår ett äktenskap (eller en relation) hittar en livslång kärlek…”
Med andra ord; över hälften av alla människor (eftersom de allra flesta någon gång i livet ingår en relation av något slag, och de flesta då flera stycken genom livet) hittar ”livslång kärlek”. Själv tror jag nog inte på så höga siffror men eftersom det inte finns någon sådan statistik så måste vi väl agree to disagree.
”…Undrar du om det skulle bli bättre om man inte fick vara ihop längre än till dag X? …”
Jag undrar om det skulle kunna bli bättre om man insåg och accepterade att sannolikheten är stor att det inte kommer att vara för evigt.
”…Men livslång kärlek hindrar väl inte en att göra något nu?…”
Jag vill hävda att det mycket väl kan vara så, eftersom man då lever med ett ”det finns alltid en dag imorgon”. Det är lätt att skjuta upp saker, att inte säga något, eftersom man tror på morgondagen. Man tar det för givet och tappar förmågan att njuta av stunden.
”…Men är inte det bara dumt avsluta något som båda trivs med och vill fortsätta med?…”
Funkar något så funkar det och då finns ingen orsak att avsluta det. Det var inte det jag menade, inte heller att man inte skall ”ge sig hän” eller ”satsa” (eftersom jag tror att sådant är svårt att styra). Är det bra anser jag att man då helt klart skall njuta av det man har och det man hittills haft. Men det betyder inte att det man har NU kommer att vara där imorgon eller nästa vecka. Jag undrar om man med den insikten bättre kan leva ”i stunden”.
”Med andra ord; över hälften av alla människor (eftersom de allra flesta någon gång i livet ingår en relation av något slag, och de flesta då flera stycken genom livet) hittar ”livslång kärlek”. Själv tror jag nog inte på så höga siffror men eftersom det inte finns någon sådan statistik så måste vi väl agree to disagree.”
Jag tror över 25% av dem som dör gör det i ett förhållande, det ger väl livslång kärlek till över 50% av befolkningen?
Jag är gärna överens om att vara oense, det skulle ju vara tråkigt (och skrämmande) om vi alla var ense.
”…Jag tror över 25% av dem som dör gör det i ett förhållande, det ger väl livslång kärlek till över 50% av befolkningen?…”
Inte nödvändigtvis. Förhållande är inte = livslång kärlek.
Jag tror att förhållanden kan fungera och vara harmoniska. Det gäller kanske tio eller tjugo procent av alla som gifter sig. Då måste båda parterna vara extremt insatta i hur människans psyke fungerar och de bör veta att människan förändras. Båda måste veta att en människa inte är densamma om tio år som den är i dag och man måste ge den andre rum att växa och utvecklas. Ändå funkar det inte, om båda växer åt helt olika håll. Äktenskapet borde vara ett kontrakt på maximalt tio år och efter det borde det förnyas om båda parterna vill det. Personligen tror jag inte mera på äktenskap, men jag kan tro på förhållanden. Också för livet, men kanske på olika adresser. Korta förhållanden är perfekta, om man anser att man annars får vad man vill ha av livet.
”…Korta förhållanden är perfekta, om man anser att man annars får vad man vill ha av livet….”
Låter som om du är en förespråkare av ”bäst före-förhållanden” mao ;)
Men antingen fungerar det och då skall man fortsätta? Eller så fungerar det inte och då skall man sluta? Varför skall man då vänta tills det gått t.ex. 10 år?
Jag tror livslång kärlek innebär man inser förhållanden inte är för evigt om man inte jobbar för det. Ett bra livslångt förhållande är väl något man förnyar hela tiden? Det är något man vill skall vara livslångt, men man vet det inte automatiskt är det. De bästa förhållandena, livslångt eller inte, är väl de var man kan leva i nuet?
”…Varför skall man då vänta tills det gått t.ex. 10 år?…”
Hon skrev ”maximalt 10 år”. Jag tycker faktiskt det är en intressant tanke; att man skulle vara tvungen att förnya äktenskapskontraktet varje decennium (speciellt med tanke på att jag minns mig ha läst statistik som säger att medel-äktenskapet håller ungefär 11 år).
”…Ett bra livslångt förhållande är väl något man förnyar hela tiden?…”
Jag har ingen aning, eftersom jag inte har haft något livslångt förhållande :P
Kanske det är just där som balansgången blir svår för så många; man måste ständigt förnya förhållandet utan att för den delen tappa bort sig själv eller kärleken.
Min poäng var inte att det är 10 år, utan att det har en bakre gräns när man granskar det. Min poäng var att varför skall man vänta med att granska förhållandet? Jag tycker inte man skall vänta i ett dåligt förhållande. Och väntar man i ett förhållande så blir det av sig själv dåligt i något skede.
Jag tror helt enkelt att den dagen man i sitt ”livslånga” förhållande sätter ett datum för när man skall granska förhållandet så har man ett förhållande med problem, annars skulle man inte sätta ett datum åt sig.
Här är för övrigt lite mera specifik statistik om förhållanden (i Sverige): http://www.scb.se/statistik/_publikationer/BE0701_2012A01_BR_BE51BR1201.pdf
27% av dem som var gifta när de fick barn år 2000 hade skilt sig 2010. Är man över 30 när man får barn och mannen äldre än kvinnan så är risken för det markant mindre. Ännu mindre blir den om man har utbildning och jobb. Så att säga 50% av alla äktenskap inte är livslånga är ungefär lika signifikant som att säga det alltid regnar någonstans.
Så om du sökte den livslånga kärleken så skall du ungefär nu hitta en ett par (men inte mera) år yngre inhemsk kvinna med högskoleutbildning som du bor ihop med i över fyra år och flyttar till villa i en större stad innan ni får barn(*) när hon är 34+ och sedan gifter ni er efter det. Då kommer du antagligen ner i en försvinnande liten del av 27% för att det inte skall vara livslångt.
Sist, men inte minst, kan det var bra komma ihåg det finns lögn, förbannad lögn och statistik…
Nåja, dåliga skämt och sido, till stor del håller jag med dig. Men av helt andra orsaker. Jag tror ett bra livslångt förhållande är ett som man vill förnya varje dag. Sen till slut råkar det bara bli livslångt. Jag tror man måste förstå att förhållandet inte nödvändigtvis är livslångt för att det skall bli livslångt. Inte tror jag man behöver förnya förhållandet, man måste ”bara” inse det lever och komma ihåg leva i det. Passar man ihop så är det sist och slutligen inte så svårt och det kommer ganska automatiskt. Kärvar det till sig så är det så klart jätte svårt och går kanske inte fixa hur man än försöker.
(*) barn fixar aldrig ett dåligt förhållande.
”…27% av dem som var gifta när de fick barn år 2000 hade skilt sig 2010. …”
Tio år är knappast vad jag skulle definiera som ”livslångt”.
Men igen – det jag paratde om var inte äktenskap, inte heller äktenskap bland förstagångsföräldrar. Det jag pratade om var sannolikheten för att ett slumpmässigt valt förhållande skall hålla. För att statistiken där skall gå upp till över 50% måste det betyda att majoriteten av alla människor endast har högst två förhållanden i hela sitt liv, och att en betydande del av dessa hittar ”sitt livs kärlek” på första försöket.
”…Min poäng var att varför skall man vänta med att granska förhållandet? …”
Det har jag aldrig påstått.
Kort sagt (som jag tolkar det), menar du att man måste arbeta på förhållandet för att det skall vara livet ut, även fastän man ”passar ihop”.
”Inte nödvändigtvis. Förhållande är inte = livslång kärlek.”
Visst, vi kan klyva hårstrån om det. Om du med livslång kärlek menar stormförälskelse och rosa moln dagarna i ända så är det säkert väldigt få. Det tror jag är få förunnat och något som få på riktigt vill, eller så är jag bara konstig och de flesta ger upp? Men hur mycket kärlek skall det vara för att klassas som livslång kärlek? Är den livslång om man träffar varandra på ålderdomens vår? Eller är det upp till var och en att avgöra om det var livslång kärlek eller inte när partnern dör? Men visst skulle det vara intressant veta hur många som lever i ett förhållande av tvång eller bekvämlighet.
Jag tänkte mig själv här närmaste en ganska vid definition av livslång kärlek, var det räcker med att man dör i ett förhållande.
Just för att det är helt normalt man har flera förhållanden för att ”hitta den rätta” så tycker jag det är lite dödfött fråga sig hur många förhållanden som leder till att man hittar livslång kärlek. Det viktiga är hur många som hittar den, inte hur många försök det behövs.
Tror du inte att de flesta inleder ett förhållande med den sunda inställningen att det inte nödvändigtvis varar för evigt? Men det är inte ”bäst före” utan ”tills vidare”, jag tycker det är en väldigt stor skillnad mellan de två.
Sen när man börjar diskutera giftermål så blir det så klart mera med inställningen ”tills döden skiljer oss åt”. Men där vill jag igen peka på statistiken att alla inte har samma odds när de säger ja till varandra. Jag tror samhället, traditioner och barn där ganska långt också påverkar ens val. Och visst är det skönt vårt samhälle inte ställer sig fasligt fördömande om man inser man hade fel?
”…Tror du inte att de flesta inleder ett förhållande med den sunda inställningen att det inte nödvändigtvis varar för evigt? …”
Se on just villakoiran ydin, som man säger på finska. En tanke som startade det hela var att jag själv insåg att jag gått in i varenda förhållande jag tidigare haft ”all guns blazing”. Kanske det beror på att jag innan högstadiet inte kände en enda person vars föräldrar hade skiljt sig men jag ända sedan mitt första förhållande hade jag inte ens en tanke om att det skulle ta slut (förrän det började gå utför, varefter jag ofta förnekade det för mig själv). Insikten att folk faktiskt gör slut och att det är helt vanligt var (just då för många år sedan) snudd på en revolutionerande tanke för mig.
Det var därifrån inlägget föddes.
Vad det sedan säger om mig lämnar jag åt psykoanalytikerna ;)
”…Det viktiga är hur många som hittar den, inte hur många försök det behövs….”
Ett optimistiskt, livsbejakande sätt att se på det tycker jag.
Jag stötte på en debattartikel om att alla äktenskap borde upplösas när yngsta barnet fyller 18. Fast argumentet för det var egentligen precis det motsatta mot vad många här använde som argument för det.
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article15935215.ab
Tack för länken. Jag skall ögna igenom artikeln i nåt skede.