Etiketter
Mina kvällspromenader är inte längre vad de brukade vara. Den friska kvällsluften har ersatts av isande klor och skymningen av totalt mörker. Mina steg är snabba, nästintill aggressiva. Det hela har förlorat sin tjusning. Ändå fortsätter jag, som ett försök att driva ut mina demoner.
Jag har redan länge känt av hans närvaro; bakom mig, framför mig, någonstans i skuggorna, konstant iakttagande varenda steg jag tar. Men jag är redo, nu mer än någonsin. Och han vet det. Ändå överraskas jag när attacken kommer.
Jag kastas på marken och jag förlorar greppet om mitt dragna svärd. Jag kommer upp på fötter för att se vilddjuret börja cirkla runt mig. Med brinnande ögon och tänder av stål vittrar han seger. Men detta gör honom oförsiktig, anfallet kommer för snabbt och han märker inte dolken i min högerhand. ”Farväl…min vän”, viskar jag. När bladet långsamt sjunker in i vilddjurets kropp skönjer jag ett leende och får ett väsande svar som får mig att tveka innan jag punkterar hjärtat; ”nej…tills vi möts igen”
Fortes fortuna adiuvat
Så du har varit kryptisk på sistone. Jag har lite svårt att få tag i vad det egentligen är du skriver om.
Nå, bra att du för stunden blev av med vilddjuret i varje fall. ;)
Du läser texten lite fel ;)
Det handlar egentligen om att misslyckas bli av med ”vilddjuret” (vilket antyds med orden ”tills vi möts igen”, om djuret försvinner är det bara tillfälligt).
Repliken ”farväl…min vän” borde också ge en intressant vinkel (varför använder jag orden ”min vän”?)