Etiketter
Höstnatten är mörk, kall och våt. Vinden höjer sin piska och låter små, iskalla regndroppar slå mot mitt ansikte då jag för ett ögonblick höjer blicken mot fullmånens sken. Jag går långsamt, återigen ner mot vattnet. Fyra kvinnor står och samtalar utanför Strampen och jag vinklar paraplyet så att mitt ansikte döljs. Jag är inte säker på varför. Bryggan där det bara för någon månad satt folk och betraktade solnedgången är nu öde. Tyst mumlande för mig själv går jag, som så många gånger förr, längs med vattenbrynet, försjunken i tankar.
Min rustning är översållad av skråmor, ärrad och svedd. Ett pärleband av svett glänser på min panna. Mina ben känns tunga och jag knäböjer för en stunds vila medan jag lutar mig mot mitt svärd. Den en gång skarpslipade klingan känns nu slö mot fingerspetsen. Jag har kämpat så länge att jag tappat all uppfattning om tid. Rustningen tynger mina axlar och jag fylls tillfälligt av en önskan att lossa remmarna och fälla den till marken. Men det är något jag inte kan göra. Inte medan min fiende gömmer sig någonstans där ute, i skuggorna.
Ett ljud, en gren som bryts, ett prassel i trädens lövverk, får mig att stapla mig upp på fötter. Svetten rinner nerför pannan, bränner i mina ögon och gör min syn suddig. Desorienterad söker jag febrilt efter min ständige antagonist, efter de brinnande ögonen och tänderna av stål. Så slutligen ser jag honom, som genom ett töcken, komma gående rakt mot mig. Hans rustning är översållad av skråmor, ärrad och svedd.
Fortes fortuna adiuvat
Du är inte den enda som vill lägga ifrån sig rustningen. Om än bara för en liten stund.
Roligt att du hittade en personlig mening i inlägget :D
får man be om ett litet facit? :) förstod inte texten riktigt. men det är kanske inte meningen heller, att man ska förstå allt.
För att bättre förstå texten bör den läsas som en del av en större helhet (texter med samma underliggande tema finns under tag:en ”The battle within”).
Inlägget är medvetet utformat på ett kryptiskt sätt där metaforer står för något helt annat.
Om du berättar din egen tolkning kan jag ge några ledtrådar till vad det egentligen handlar om.
aj, nu förstår jag lite mer (tror jag). ”the battle within” säger ju lite vad det handlar om. någotslags ångest, kanske längtan efter det motsatta könet, som kanske finns där ibland, fastän du är till största delen nöjd med din tillvaro. jag tror inte att man nånsin är 100 % nöjd med livet, och ibland utkämpar man strider med sig själv och livet.
Du har förstått lite vad det handlar om. Jag skulle själv inte använda ordet ångest men det handlar definitivt om en slags inre kamp.
Sista meningen i första stycket är en övergång från det yttre (en helt vanlig kvällspromenad) till min ”inre värld”. Beskrivningen av min ”rustning” och hur svärdet är slött är menade att visa på just den kamp som utkämpats (rubriken hänvisar ytterligare till att det handlar om en ständig kamp). Frågan är vad eller vem jag kämpar mot. Jag knyter här ihop inlägget med tidigare, där jag talat om att vara förföljd av något slags vilddjur. Då jag skriver att svetten gör min syn suddig är det en metafor för att jag själv inte är säker på det exakta svaret.
I den sista meningen, en återspegling av andra styckets början, möter jag min ”fiende” men konfrontationen är ämnad att skapa ytterligare frågor; är inte ”vilddjuret” min fiende, eller är första person i inlägget fienden och den som kommer ur skogen jag själv?