Jag sitter i min mörkgråa divansoffa och överväger ifall jag skall ta en ledig dag från gymet som planerat eller köra ett extra pass när min bror ringer och frågar ifall jag har tänkt gå se nationalbalettens framträdande på torget. ”Det skulle kännas lite konstigt att gå ensam” menar han. Jag har hört/läst liknande saker av andra tidigare. Det verkar finnas en slags allmän fobi för att göra saker på egen hand* och jag kan inte hjälpa att fråga varför.
Jag medger att en hel del aktiviteter blir bättre i sällskap (det är svårt att spela beachvolley ensam) men om man t.ex är ute på stan, är törstig och vill vila sina fötter en stund, varför är det så svårt att sätta sig ner på ett café och njuta av en kall dryck för sig själv? Det måste finnas något mer. Ses den sociala interaktionen, ens ”egen grupp”, som någon form av bevis på värde?
Jag är själv inte helt immun mot den här känslan men jag motarbetar den aktivt. Vill jag göra någonting gör jag det. Vill någon följa med är det helt okej men om inte vore det synd om jag tillät det hindra mina egna upplevelser.
Fortes fortuna adiuvat
sv. det är alltså en ”hårkrita” som man kan använda för att göra tex dip dye-färgning på sitt hår, lätt att måla topparna med, far bort i tvätten… vill du testa?! ;)
Jag har nog jättesvårt för att göra saker ensam, det är lättare att göra det tillsammans med någon. Men kanske man borde öva sig på att t.ex. gå på café ensam. Det kan ju inte skada precis.
Jag tror faktiskt att gå på café´kan vara en av de svårare ställena att börja, eftersom man oftast ”går på kaffe” inte egentligen för kaffets skull utan just för att umgås. Det är en social grej. Men om man kommer förbi det och ser det mer pragmatiskt; jag är trött, vill vila – då kanske det är mycket enklare.
Jag är dessutom rätt säker på att ingen kommer att börja kasta saker på en fastän man sitter ensam. ;)
Din rubrikstjuv! :D
Nä men jag har också lite svårt att förstå varför det är så skrämmande för vissa människor att göra saker ensam. Jag planerade lite att ensam göra en eller två veckors road trip i sommar ifall jag inte skulle ha fått något jobb. Alla andra skulle ju jobba, så då MÅSTE man ju helt enkelt göra något ensam. And I wouldn’t mind. De facto gillar jag att vara ensam nu och då, och jag rent av behöver det med jämna mellanrum. Därför är det extra skönt med stugkulturen som råder i Finland.
Att sitta ensam på café är också något som jag gillar väldigt mycket. Jag gillar speciellt mycket att studera folk som passerar medan jag i lugn och ro sörplar på mitt kaffe, men också något så enkelt som att läsa tidningen på café känns ofta lite extra trevligt jämfört med om man gjorde det hemma. Jag förstår inte heller varför det skulle vara så konstigt att sitta ensam på café. Kaffet ska du ju ändå dricka. Vad har det för betydelse om du gör det ensam hemma i ditt tråkiga kök, eller på ett café bland folk där du dessutom kan få lite intressant yttre stimulans av din omgivning? Dessutom brukar jag själv kunna koppla av bättre om jag är i en annan omgivning än hemma. Hemma finns det alltid en massa ”borden” som gör att åtminstone jag har väldigt svårt att koppla av helt. Visst, jag kan kolla en film, men samtidigt är jag hela tiden medveten om den där diskhögen som jag egentligen BORDE fixa.
Visst finns det en del saker som jag hellre gör med en vän (som t.ex. går på en fest där jag inte känner någon annan), men sådär över lag trivs jag väldigt bra ensam.
Ursäkta för romanen. :D
Ditt inlägg var faktiskt delvis en inspiration så jag tyckte rubrikstölden var passande ;)
Det borde ju faktiskt inte vara någon större skillnad (annat än kostnaden) men ändå är det något som håller tillbaka människor, något som gör en obekväm med det hela.
Det intressanta är att få har problem med att gå någonstans, alltså bara att förflytta sig men så fort man stannar börjar man känna sig väldigt olustig, som att man inte ”hör hemma”.
Det beror väldigt mycket på kontext. vanligtvis är det inget problem att göra saker ensam, men ifall man vill fotografera något bara för nöjes skull är det mycket lättare ifall man har sällskap, på grund av den växande uppfattningen att män med kameror är pedofiler :p
Good point. Är man två är man inte ensam då man blir arresterad xD
Då jag nyss hade fyllt 18 år så for jag på en tredagars rockfestival ensam. Det var en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Ingen annans åsikter att ta hänsyn till – jag tog mig till området då jag hade lust, jag kunde äta när jag var hungrig, se de band jag ville se… Jag var aldrig bunden till någon annan och det ledde också till att jag lärde känna nytt folk, trevliga människor som jag säkerligen aldrig ens hade talat med ifall jag hade haft sällskap. Så jag är av den starka åsikten om att det mesta går att göra ensam. Kanske inte spela schack, men det kan ju vara en upplevelse det också.
Jag håller med; det går att göra en hel massa saker ensam. Det gäller bara att våga.
att sitta ensam på café och bara titta på folk utan att känna att man behöver prata med någon eller lyssna på vad någon annan säger är hur skönt som helst! folk överlag verkar bry sig alldeles för mycket om vad andra tänker om dem ifall de går ensamma någonstans (och gällande andra saker), trots att just den tanken begränsar ens liv inte så lite heller…
Exakt. Egentligen verkar det som om man inte gör saker tillsammans med vänner utan man är tillsammans med vänner och själva aktiviteten blir en bisak och till en sådan grad att det känns onaturligt att göra saker ensam.
Jag har också funderat på att folk är så rädda för ensamhet. Själv har jag alltid trivts bra ensam. Vänner frågar vem jag har varit på stan med, och förvånas varje gång när jag säger att jag varit för mig själv. Om jag behöver handla något så gör jag det helst ensam, det känns som om det är mina privata ärenden som inte hör någon annan till. Ibland kan jag känna mig mera olustig i sällskap än för mig själv. Jag föredrar t.ex helt klart mitt eget sällskap framför tråkigt eller halvbekant sådant.
Nu märker jag att jag låter som värsta blyga ensamvargen, men det stämmer inte helt. Jag är faktiskt väldigt social och trivs bland folk, men jag har inget behov av att ha dem runt mig hela tiden. Vill jag göra något så gör jag det. När jag var 20 år gammal ville jag flytta till Tyskland och satsa på det som intresserar mig mest, så gjorde jag det. Helt ensam i ett främmande land med främmande människor har stundvis varit svårt, men man lär sig. Nu sitter jag här ensam i min lägenhet ett år senare och ångrar mig inte.
Många människor har tyckt det är konstigt att jag bor ensam. Nästan varje gång någon frågat om jag fortfarande bor hos mina föräldrar och jag svarat nekande, har reaktionen varit ungefär ”ojdå så kiva, ai du har skaffat pojkvän”. Sedan blir de riktigt konfunderade då jag svarar nej och att jag bor själv. Dessa frågor har visserligen oftast ställts av lite äldre personer, men jag finner det ändå ganska lustigt.
Nu har jag flummat en massa, det märks att jag inte skrivit sen gymnasiet. Jag är ändå tvungen att skicka den här kommentaren eftersom jag skrev på den så länge, så du får ursäkta. För övrigt så har jag följt med din blogg nu och då, gillar oftast det du skriver, jag har ganska liknande åsikter. Det här inlägget tyckte jag om.
Tack för din långa kommentar. Alla kommentarer är välkomna oberoende av längd ;)
Väldigt tufft gjort att flytta utomlands ensam och ge upp det ”sociala skyddsnät” man har i hemtrakterna. Bravo att du vågade gå din egen väg.