Klockan är 07:14 när jag går ut på gatan och stegar iväg mot tågstationen. Jag har 20 minuter på mig att gå en sträcka som tar mindre än fem minuter. Det är så här jag vill ha det; ingen stress. Medan sommarens första svalor seglar över hustaken inser jag hur mycket jag älskar att resa på egen hand, om än bara till Helsingfors.

Inte ens den fyra timmar långa tågresan stör mig. Jag roar mig själv genom att låta tankarna flyga. Medan världen susar förbi mitt fönster funderar jag på musik, skrivande och vad jag skulle försvara mig med ifall personen på bänken bredvid förvandlades till en zombie. Jag sneglar på en mammas trötta blick medan hennes son för 15e gången på en minut pekar och utbrister ”kato äiti, juna”. Barnets konstanta upprepningar verka störa henne mer än mig. 

Jag kommer till Helsingfors med ett mål*; att hitta en beige linnekostym. Inom en timme, sex timmar före mitt tåg hem, är mitt mål uppnått, sex timmar som jag spenderar precis hur jag själv vill, enligt eget tidsschema. Jag beställer ett stort glas apelsinjuice och slår mig ner vid ett fyra personers bord på en uteservering mitt i centrum. Min enda bordsgranne är min nyinköpta linnekostym. Jag borde göra det här oftare, tänker jag, och låter solen gassa på ansiktet.

Fortes fortuna adiuvat

*Egentligen två mål, det andra var att hitta en hygglig pasta