Klockan är nio på kvällen en lördag i maj. Efter att nyss ha sprayat tre lager impregneringsspray på mina nya mockaskor sitter jag nu och skummar igenom artiklar på Internet. Av en slump råkar jag (via Forbes) snubbla över en artikel om amning, eller snarare att amma länge…väldigt länge. Artikeln blev nyligen publicerad av tidskriften Time med ett omslag som visade en kvinna som ammade sin treårige son medan han stod på en pall framför henne.
Tanken med artikeln är, vad jag förstår, att skapa förståelse och få folk att acceptera denna metod av föräldraskap. Men jag kan inte hjälpa att fråga varför det här är något som jag måste ha en åsikt om. Är det något jag vill ha en åsikt om? Jag har ingen aning om det här är bra eller dåligt för ett barns utveckling och ärligt talat tror jag att jag vill hålla det så.
Vi lever i ett ytterst individualistiskt samhälle, där alla är ”unika små snöflingor” som strävar till att stå ut och inte vara en del av den gråa, ansiktslösa massan. ”Jag är en individ, hör mig ryta”. Trots detta verkar vi mer än någonsin söka acceptans av den gråa massan vi så desperat försöker undvika att bli en del av. Jag tvivlar på att de två snällt kan gå hand i hand över fältet där alla blommor tillåts blomma. Antingen söker man acceptans och blottar sig för kritik eller går sin egen väg i det tysta medan ens snöflinga smälter in i den gråa sörjan.
Fortes fortuna adiuvat
Precis så motstridigt är det. Vi vill vara unika å gå vår egen väg, men vi är jävligt beroende av att andra ska gilla oss och acceptera våra val. Också ensamvargen behöver sin flock. Gillar man inte att ha folk runt sig IRL så bloggar man, och längtar desperat efter läsare och kommentarer. Eller hur? =)
Visst, men samtidigt är det skillnad på att lyfta fram det man gör för att man tror på det och säga ”det här är jag ,take it or leave it” och att begära att andra skall acceptera det som ”normalt”.
För att använda mig själv som exempel; jag är medveten om att mina val ter sig märkliga för en del men jag begär inte att någon skall tycka att det är normalt (jag har t.om i tidigare inlägg spekulerat i ifall jag ”går igång” på att vara något av en outsider, en ”weirdo”).