”Känner du dig aldrig ensam?” Klockan är kvart i fyra en lördagsmorgon i april och jag befinner mig på McDonalds i Vasa centrum. Den blonda damen mittemot mig är en av mina läsare. Jag tuggar nonchalant i mig några franska potatisar och funderar på hennes fråga.
Frågan gör mig en aning ställd, eftersom jag ytterst sällan känner av någonting som ens kan påminna om ensamhet. ”Ibland…någon gång då jag skall somna”, svarar jag. För jag måste väl känna mig ensam någon gång? Om inte annars så nu, då jag sitter ensam vid ett bord på en snabbmatsrestaurang och äter en osthamburgare? Inte egentligen.
De förnimmelser av ensamhet jag någon gång har är flyktiga, som ett nålstick eller då man kastar sig i en snödriva direkt ur bastun; snabbt, övergående. Däremot kan jag ofta känna ensamheten som något positivt, likt bastuns värme som omsluter mig efter att jag kravlat mig ur snödrivan. Men som ett svidande nålstick? Det är för mig en så främmande känsla att jag långt efter att kvinnans vänner ropat tillbaka henne sitter och frågar mig vad ensamhet egentligen är, och om känslan jag ibland kan känna sent på kvällen faktiskt är ensamhet eller andra behov.
Är ensamhet som att kasta sig i en snödriva eller som att komma upp ur den och in i bastuns värme?
Fortes fortuna adiuvat
man kan ju känna sig ensam bland andra också, så det finns ju olika slags ensamhet.
Visst kan man det, men det är ändå ensamhet, att känna sig ensam i en negativ bemärkelse och det är just det som för mig är främmande.
kanske du längtar efter att bli älskad på kvällarna? inte direkt efter sällskap.
Älskad känner jag mig redan (av familj och vänner) så jag tror inte det är det :P
intressant. jag tror det här med ensamhet är nåt man aldrig kan vara helt fri från, även om man så skulle känna så bara några minuter om året.
Ensamhet är som att ligga mitt i snödrivan och varken komma upp eller ned. Man ser bara massa vitt och vet inte var man ska ta vägen. Det är en oroskänsla inför livets gång och hur man ska lyckas ta sig upp ur drivan utan att halka och göra sig illa. Metaforiskt talat.
Jag anser mig som ensam och känner mig väldigt ofta ensam även om jag har sambo, familj och vänner som älskar mig. Min ensamhet kom det här året, den har nog smugit sig på sedan jag flyttade till grannlandet. Nu är jag på väg tillbaka hem för att kurera mig.
Läste någonstans att ensamhet är en skam, jag tycker mest att det är hopplöst. Det är skönt att veta att man inte är ensam.
Tack för din kommentar.
Den illustrerar perfekt vad jag tidigare nämnt; skillnaden mellan att VARA ensam och att KÄNNA sig ensam.