Det finns stunder då jag finner mig själv vara en väldigt speciell karaktär; jag kan gå på opera en kväll för att direkt efteråt sitta på golvet i min lägenhet och öva på Welcome to the Jungle på elgitarr, eller lyssna på Koreansk popmusik och tycka att det är rätt catchy, ja t.om bra. Sen finns det gånger jag ifrågasätter om jag egentligen är riktigt fullt normal.

Klockan är fem på morgonen, 1 maj 2012. Jag ligger i min säng och väntar på att sömnen skall ta mig iväg till drömmarnas land. Bredvid sängen, på en pall, har jag lagt mina nya skor; chokladbruna mockaskor med brogue-mönster. Så nöjd över inköpet är jag att jag vill se på dem tills jag somnar. Om det bara hade slutat där hade jag ännu kunnat kalla mig normal.

Att se på skorna är inte tillräckligt så jag tar helt enkelt upp en av skorna och sätter den bredvid min huvudkudde. Jag kan nu känna lukten av dem medan jag stryker mina fingrar över det förförande lena lädret. Det är här jag börjar inse att jag gått över någon slags gräns för vad som kan kallas normalt.

Fortes fortuna adiuvat

About these ads