Solen värmer mitt ansikte då jag kliver ut på gatan. April närmar sig och risken för snöstorm och temperaturer på -20 blir mindre för varje dag som går. Promenaden hem från jobbet är inte längre ett rasande krig mot vädret och jag har börjat sakta ner mina steg och se mig omkring istället för att gå med blicken i gatan i ett försök att skydda mig mot vinden. Allt det här känns stort, betydande; vintern är överlevd.
I och med att jag lyft blicken har jag också märkt att jag ser samma personer på till och från arbetet, kanske mycket beroende på att jag älskar rutiner och går samma väg varenda dag. När jag står vid övergångsstället vid Sandögatan börjar jag undra ifall jag borde börja hälsa. Hur ofta skall man se någon innan det anses vara okej? Kanske jag borde bli en av de där personerna som hälsar på alla. Skulle jag kunna bli det?
För första gången på länge är trottoaren helt fri från snö. Till och med gruset är bortsopat och mina vinterstövlar känns klumpiga. Mentalt börjar jag gå igenom min garderob. Jag behöver nya skor, något i mocka. Mot mig kommer en av de där jag ser varenda dag. Jag hälsar inte utan fortsätter rakt fram och nästan kämpar för att inte möta blicken. Precis som alltid.
Fortes fortuna adiuvat
Jag har funderat på samma sak. Då jag en sommar nästan alltid sprang samma runda runt Metviken vid samma tidpunkt varje morgon råkade jag ju alltid på samma mänskor vid samma ställen.
Jag tror det beror mycket på situationen och den andra mänskan. Två joggare har kanske enklare att hälsa på varann än två mänskor som inte har nån annan koppling än att de känner igen den andra till utseendet.
Men sen igen, vad vet jag – Jag vet aldrig ifall jag ska hälsa eller inte då jag känner igen kunder på stan, och märker att de känner igen mig. Och som en bekant sa, det värsta som kan hända är väl att man slösar en hälsning åt nån som inte hälsar tillbaka. Ja, och att folk ser lite konstigt på en då kanske, men det är jag rätt van vid, så…
Jag vet inte, det värsta för mig är väl om de börjar tro att jag stöter på dem, eftersom folk som inte känner varandra inte egentligen heller hälsar…och att då bli känd som någon desperat weirdo som stöter på folk vid övergångsställen xD
Jamenjaha. Nu tyckte tydligen wordpress att jag skulle registreras som användare från min andra blogg. Nåja, det är nu linnalice.ratata.fi vilket fall som helst.
sv. jo, lite annat spel dom senaste två matcherna jämfört med dom första två. eftersom vi lyckades vinna på bortais på torsdag så är ju inget förlorat, vi kan göra det igen. och vi ska göra det igen. vi måste göra det igen.