Att visa genom exempel

Jag vaknar av en gassande sol på mitt ansikte. Klockan är tre minuter över sex på morgonen. Jag rullar över på den andra sidan av sängen, till en smal strimma av skugga. En svalkande bris sveper in sovrumsfönstret som står på glänt och jag sparkar bort täcket och låter den kittla mina fötter tills solen återigen lägger sin varma hand på min panna.

Jag går in i köket, öppnar kylskåpet och tar fram en kanna vatten. Lutad mot diskbänken dricker jag långsamt stora klunkar medan jag betraktar lägenheten. Jag ställer ner glaset en stund medan jag tar fram en mikrofiberduk och putsar bort en fläck från diskbänken. Det är inte att jag är pedant, jag gillar bara ordning och att hålla det snyggt och prydligt. Men det är också något mer.

Det finns en föreställning om att män som lever ensamma skall bo i lägenheter som ser ut på ett visst sätt. ”Ungkarlslyan”, en stökig håla med torn av pizzakartonger och ölburkar, bilder av halvnakna damer fasttejpade på väggarna och smutsiga strumpor på golvet. Bara genom att möta en kvinna kan den ensamme mannen räddas från fördärvet och börja leva anständigt*. Det är viktigt för mig att visa att det inte behöver vara så; att en man mycket väl kan skapa ett snyggt hem och inte bara en ”lya”. Om så än bara för mig själv.

Fortes fortuna adiuvat

*Se t.ex denna reklamsnutt

Kommer jag att ångra det?

Det är praktiskt taget oundvikligt; när det framkommer att man inte har de minsta planer att bilda familj kommer man förr eller senare att bemötas med en enkel liten fras; ”du kommer att ångra dig”. En del menar till och med att barn är nödvändigt för att få uppleva livet till fullo.

Det händer att jag stiger upp och på vägen till jobbet börjar skratta, bara för att jag är så förbannat nöjd med min tillvaro. Något jag sällan säger högt men tänker för mig själv desto oftare är att man inte har upplevt livet till fullo förrän man varit singel i 30-års åldern, med en disponibel inkomst, att styra över sitt eget liv till 100%. Jag ser detta som en lyxtillvaro som är få förunnat.

Om jag skulle dö idag är det enda jag ångrade att jag inte fick chans att leva längre precis som jag gör nu (det och att jag aldrig fick uppleva människans kolonisation av andra planeter). Kommer jag alltid att se på livet på detta sätt? Kommer jag att ångra mina val på ålderns höst? Kanske, men om det kommer till ånger, ångrar jag mycket hellre att jag inte skaffade barn än att ångra att jag skaffade dem.

Fortes fortuna adiuvat

Är det egoistiskt att inte skaffa barn?

Inlägget är en lös fortsättning på mitt tidigare inlägg.

Jag har själv inte råkat ut för det men jag har hört en del som fått höra att man är egoistisk om man inte skaffar barn. Vad är mitt svar på detta, är det egoistiskt? You’re god damn right it is! 

Det som motiverar mig personligen är inte tankar om att ”offra mig” för att andras ungar faktiskt skall ha en planet att leka med i framtiden. Jag tänker inte det minsta på ”artens fortlevnad”. Det jag valt har jag gjort enbart av egoistiska skäl; jag tror att min livskvalitet utan barn är bättre än med barn. Att inte skaffa barn är egoistiskt för mig.

Men för mig betyder inte egoism automatiskt något negativt. Det betyder inte heller att alternativet, att skaffa barn, skall ses som en motpol, som det altruistiska. Motiven till att skaffa barn är inte mindre egoistiska än att inte göra det och är det inte så det skall vara? Ingen kan väl påstå att det är en bra idé att skaffa barn för att någon annan vill det?

Fortes fortuna adiuvat