Going My Own Way

The trojan horse in your head

Skulle jag ens ha tid med en kvinna?

Jag är mitt uppe i veckans första av sex träningspass. Jag känner mig totalt hemma i min omgivning, totalt säker på vad jag håller på med. Jag älskar det jag gör. Jag kan lätt spendera två timmar per kväll på gymet och ändå känna ett visst mått av saknad då jag går hem. Det är också just där som jag inser det; om jag någon gång skall ha någon slags stadigt förhållande är det nästan ett måste att hon också brinner för träningen.

Av någon orsak spenderar jag mycket* tid med att tänka på det; hurudan en kvinna skulle måste vara för att jag skulle ”ge upp” min nuvarande livsstil. Det här är min senaste insikt. Jag finner det aningen märkligt eftersom jag generellt sett inte tycker att t.e.x kvinnor i fitness-tävlingar är speciellt attraktiva. Jag har ofta sagt att jag föredrar kvinnor med lite ”fluff i kanterna”. Jag undrar hur det skulle gå ihop med att träna intensivt sex gånger i veckan.

Jag återgår till mitt träningspass. Musklerna brinner medan jag pressar upp vikterna. Just nu, i denna stund, finns det ingenting jag hellre skulle göra och jag undrar om jag ens skulle ha tid med någon kvinna i mitt liv. Ja…kanske då om hon var lika fokuserad på det här som jag. Kanske…

Fortes fortuna adiuvat

*Dock långt ifrån lika mycket som jag tänker på träning eller hur jag på bästa sätt skall olja in mitt golv (”regelbundet” kanske är bättre ord)

För att jag väljer det

Om det är en sak jag älskar med att vara obunden är det hur jag kan kasta mig in i precis vad som helst för att sedan spendera flera timmar med just det, varenda kväll om jag så vill. Just nu är jag totalt uppslukad av min träning. Jag kommer hem från jobbet någon gång kring 16:30-17:00, äter och drar sedan iväg till gymet. Innan jag kommer hem har klockan hunnit bli 21:00, oftare och oftare 21:30. Jag går hem inte för att jag är trött utan för att jag helt enkelt måste. Det här har pågått i snart två månader.

Förutom själva aktiviteten, att lyfta järn tills musklerna brinner, förutom att utmana mig själv för att se hur mycket jag klarar, hur självdisciplinerad jag kan vara är det även något annat som lockar mig; att göra något som många inte vill eller ens har möjlighet till. När jag är där och påbörjar min andra timme med tanken ”jag slutar inte då jag är trött, jag slutar då jag är klar” finns ingenting annat. Ingenting. Det här är min värld.

Inget annat finns eftersom jag väljer att ha det så. Jag behöver inte skynda hem för något annat än att kunna få tillräckligt med vila så att jag skall kunna göra samma sak igen följande dag. Och när jag slutligen styr hemåt på stadens nu mörka gator, vänder jag mig om och säger tyst: ”vi ses i morgon”.

Ronin

Fortes fortuna adiuvat

Att acceptera sitt ansvar som vuxen

Jag läste nyligen en artikel om storleken på godispåsar nuförtiden och hur vi konsumenter ”luras” att köpa mer och mer. Jag kan hålla med om att utvecklingen överlag har gått mot större och större förpackningar. Då jag var barn kunde man köpa lösgodis för 5-10 penni styck. Däremot vill jag också minnas att Lollipop här i Vasa på den tiden hade enorma sega råttor, mycket större än vad man kan hitta nu så undantag finns förstås. Det jag däremot inte alls håller med om är följande:

”…Jag tycker vi lägger alldeles för stort ansvar och skuld på individen när det gäller övervikt och hälsofrågor. Alldeles för lite görs genom lagstiftning…”

Jag anser att det kommer en tidpunkt då varje människa måste kunna ta sina egna beslut och också bra ansvaret för sina egna handlingar. Vid 18 års ålder anses man vara vuxen i det här landet och man förutsetts kunna tänka själv. Det är då som staten anser att man är tillräckligt mogen för att kunna bli president eller blåsa skallen av landets fiender om de behagar korsa rikets gränser (intressant nog får man dock inte gå till alko och införskaffa en flaska starksprit för att försöka avtrubba eventuell ångest efter sagda skallavblåsning).

En vuxen individ skall inte behöva ha varken mamma eller Storebror Staten att hålla en i handen genom livet. Jag vill påstå att ju mer ansvar man avsäger sig desto mindre kapabel blir man att sköta sitt eget liv och att tänka själv. Man blir dessutom mer benägen att överföra eventuell skuld på någon annan och undflyr eventuellt eget ansvar för egna handlingar. För mig blir det då som att kasta upp händerna i luften och medge att man inte klarar av livets utmaningar; man behöver mammas hand. För mig är det inget sätt att gå genom livet.

Fortes fortuna adiuvat

P.S
Jag älskar dig mamma och din hand behövs nog på andra sätt men inte att välja mitt godis ;)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.